Och därmed skulle RPG–föreningen, som haft sin hemvist i Immanuelskyrkan, inte finnas till längre. En RPG-förening har, liksom alla andra föreningar, en självbestämmanderätt vad gäller bildande, organisation, verksamhet och tidpunkt för eventuellt upphörande.

Ingen kyrka har rätt att för en RPG-förenings räkning säga upp kontakterna med RPG. För egen räkning kan givetvis kyrkan meddela att de inte mer vill ha med RPG att göra. Men en sådan handling gäller inte föreningen, om uppsägningen inte görs efter beslut på ett föreningsmöte. Ett beslut, som enligt stadgar ska grundas på gediget förarbete vad gäller föreningens möjligheter att leva vidare i sin funktion som tillgång för sina medlemmar.

Ger förarbetet till resultat att föreningen inte kan fungera som förening längre ska det slutliga beslutet fattas på ett eller två på varandra följande föreningsårsmöten. 

Undertecknad har tidigare under cirka tio år fungerat som ordförande i lokal RPG-förening och har jag upplevt föreningen som tillgång och stor betydelse för 65-plusare. Samtliga har vi mer eller mindre upplevt att vi ”ingenting betyder längre”. Vi är ju bara pensionärer. ”Här finns ju inget folk, det är ju bara pensionärer” hördes den yngres kommentar inför en fullsatt kyrka.  I RPG får vi vara ”bara pensionärer” men med massor av erfarenheter, som vi kan dela med varandra. I RPG lyssnar vi på varandra på. I RPG kan vi tillsammans planera vår egen förenings verksamhet. Programmet kan planeras efter våra intressen vad gäller kultur och samhällsfrågor. Vi kan även i samtalsgrupper fördjupa oss i ämnen som berör oss äldre.

Låter det barnsligt? Nej, allt detta är bara mänskligt! Låt även oss pensionärer få vara fungerande människor, som använder våra erfarenheter till gagn för oss själva och för våra medmänniskor i olika åldrar. Vi hoppas att vi själva kan och får bestämma när vi behöver tas om hand, när vi behöver någon annan som bestämmer åt oss.

RPG i rätt funktion stimulerar, håller oss äldre levande, skapar kontakter och samhörighet, ger mening åt livet även som pensionär. Istället för att lämna RPG borde vi se till att vi får fler RPG-föreningar med de kristna värdena som grund. Våra kyrkor bör lära sig att se RPG som något som behövs för oss äldre. RPG är ingen konkurrent till samfund och församling, men väl ett komplement.