Han talade om Aantropocen som mänsklighetens boxningsmatch mot jorden. En jord som tål våra smällar, har stor motståndskraft — resiliens — i början av matchen. Men i nionde ronden, de senaste 25 åren, börjar jorden vackla, resiliensen är skadad. När vi nu går in i tionde ronden måste vi bli planetskötare i stället för planetförstörare om inte jorden ska besegras  på knockout, något som skulle bli slutet för den välvilliga planet som varit människans goda hem under de tolvtusen år vi kallar Holocen.

Beskrivningen är suverän, en grundlig kunskap, levande bilder, helhjärtat engagemang. Och framför allt det kompromisslösa allvar som motsvarar vårt läge, på randen till avgrunden. Han börjar också med att deklarera att det är just så allvarlig han vill vara:

”Det är många som har rått mig att inte prata, här i Sommar, om alla globala miljörisker vi står inför. Att du inte orkar höra om att vi nu riskerar att förstöra förutsättningarna för mänsklig utveckling på jorden. Men samtidigt matas vi dag ut och dag in av den ena krisen efter den andra: Grekland, romska tiggare, Syrien, ISIS, Putin.

Här förväntas vi lyssna, förstå, agera. Men när det gäller oss och miljön, världen och planeten, då får man inte bli för negativ. Utan då ska det vara en putti-nuttig berättelse om att allt nog är ganska OK ändå. Vi uppmanas att tona ned riskerna, fokusera på möjligheterna. Och jag är, om jag skall vara helt ärlig, trött på det. Så här i Sommar vill jag lägga de vetenskapliga korten på bordet.”

Här hade jag väntat att Rockström skulle bli riktigt konkret. Att han skulle visa hur våra bilar och flyg — en modern civilisations välsignelser — försett atmosfären med koldioxid så att vi står svindlande nära tipping points, där planetens positiva feedbacks skulle addera ytterligare ett par grader till medeltemperaturen. Och att han skulle göra riktigt tydligt att vårt omedelbara svar måste vara att stänga av dessa CO2-generatorer, avskaffa bilar och flyg skyndsamt.

Men istället blandar Rockström varningen med en  programmatisk optimism av det slag han nyss tagit avstånd från:

”Samtidigt blåser en ny vind i världen. Lösningarna finns äntligen på bordet. En fossilfri värld är inom räckhåll …  Att lösa den globala klimat- och miljökrisen är inte längre en fråga om uppoffring. Hållbarhet är vägen till en mera attraktiv, en coolare teknologiskt mer avancerad, mera hälsosam och demokratisk framtid.”

Jag hade tänkt att en tydlig, kärv varning, kunde ha gett ett lika entydigt svar från våra stora folkrörelser. Inte minst de gudstroende. Jag tänker på hur vår kyrka reagerade på berättelser om flyktingbarn som behandlats illa — det som kallades påskupproret. Jag tänker på Desmond Tutu, på Gandhi och på polska präster som var viktiga krafter för att avskaffa orättfärdiga regimer.

Men då får vi inte skapa en bild av att teknik och marknad skall hjälpa oss att fortsätta det bekväma liv som fört jorden nära en knockout i tionde ronden. Det är snarare den gamle Franciscus fattigdom och medkänsla som måste bli vårt riktmärke (den nye Franciskus är också bra).

Så hörde jag ett TV-program som belyste en annan dramatisk händelse: Christina Jutterström berättade om Olof Palmes jultal om de amerikanska bombningarna av Hanoi. Det är nog inte helt fel att peka ut det talet som en kraftfull stimulans för en fredsrörelse, som fick världens ledande supermakt att upphöra med att plåga ett fattigt folk i Ostasien.

Spelade det en roll att Palme hade kurage att visa, att de amerikanska bombningarna hade verkningar som kunde jämföras med Hitlers förbrytelser?

Jag tror att detta, att låta ett extremt allvar vara just så kompromisslöst allvarligt, det är detta vi behöver för att rädda jorden. Vi måste avhålla oss från att balansera detta allvar mot ”en putti-nuttig berättelse om att allt nog är ganska OK ändå”.