Markusåret – vilken kongenial idé!

Ola Viktorsson

Tack Markusåret!

Jag tog emot boken på konferensen i Vårgårda med dubbla känslor. Inte en bok till som bara blir delvis läst. Skämmigt i pliktSverige. Men den var ju gratis och utdelaren såg öppet glad ut!

Nu har jag faktiskt, med vissa uppehåll, plöjt igenom boken med än mer öppnade ögon. Boken och idéen är kongenial! Det är faktiskt första gången på länge som jag så fysiskt tar emot Guds tilltal så tydligt genom den levande och ständigt omgivande Kristuskroppen. Du vet den där Kroppen där Jesus själv är huvudet.

 Boken är en enkel förmedling av Markusevangeliet. Sedan har man låtit en brokig skara tillhöriga fått väva in sig med personliga reflektioner, frågeställningar och en avslutande bön.

Det är inte så djuplodande, men det är just det som är själva pulsen och nerven. Du upptäcker en närvaro hos dessa medvandrare. På något sätt lever jag genom texterna den sunda Kroppsuppfattningen.

Denna boks intentioner, som är väl beskrivna på hemsidan, är alltså mitt skyddsnät här och nu. Jag får rätten att få vila hos andras Kristusuppenbarelser nästan i realtid. Det är inget fel på ökenfäderna men här uppmuntras jag att ta förnyad sats ur vår egen mylla och kontext.

Sensmoralen blir att Kristuskroppen intensivt fortfarande och smittande bygger varandra.

Gud är så tydlig och enkel men någon måste orka, våga och ha tid att göra gudsordet till kropp för mig, repetitivt sjunga hymnerna eller pröva de något nötta men inte utslitna heliga orden i böner. Denne någon, som säkert också är du, måste inte ha täckning för det den säger. Det är inte det som är uppdraget. Det är mer flödet att någon faktiskt måste dela viktigheter med oss genom sin person i kyrkbänken, vid disken efter kyrkfikat eller helt öppet på samhällets torg där människor flödar.

 Jag ser redan fram emot Lukas/Markus/Johannes/Domar/Filipperåren.

 Vi kan ju dessutom som församling enkelt väva in oss i Markusbokens reflektioner och väva in vår egen heliga vardag! Equmeniakyrkan nationellt, den lokala församlingen, cellgrupperna, gårdsfesten, familjen…ja alla kan faktiskt bygga sina oberoende beroende Markusår efter eget huvud … som bör vara Kristus! Det heliga skyddsnätet, det nödvändiga allmännyttiga prästerskapet kommer då att uppstå dagligen. Det är skimrande vacker lyster!

 På en av slutsidorna träffar jag på min svägerska i Östergötland. Hon skriver Kristus för mig och min dag.

Tack Helena!

 

 

 

Ola Viktorsson
  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar