2015 - vi stod på centralen och välkomnade de som flytt undan krig och förföljelse. Restauranger och caféer kom med mat och andra med filtar, sovsäckar och värmande kläder. En omfamning om en vilsen rädd själ. Ett försiktigt leende och ett försök till trevande ord. Honnörsord var ”Vi har plats, vi hjälper er. Lite på oss”.

Och det gick att lita på Sverige. I ett år ungefär. Boenden startades, skolor öppnade speciella förberedelseklasser i svenska. Språkcaféer kom igång. Vårdcentraler undersökte och socialtjänsten tog ansvar. Vi arbetade gemensamt för att ta hand om de unga som flytt undan krig, förtryck, attacker och förföljelser. Unga med djupa svåra livsupplevelser i bagaget där många sett någon familjemedlem eller nära släkting dödas som själva bar ärr på kroppen. Med en lång farlig flyktväg till Sveriges som gett traumatiserande minnen . Men vi fanns där, vi ville och försökte att ta hand om och lyssna. Fostra och lära. Vi insåg att många hade kunskaper som gjorde att det blev vi som lärde oss. Har man arbetat sen 12 år och hjälpt till ännu tidigare så finns det en hel del färdigheter när man är 15-16 år.

Jag minns den första natten när jag arbetade på ett boendet. Jag var själv med åtta nyanlända unga killar som inte kunde ett ord svenska. Och jag ingen dari. Vi pratade med bilder och tecken. Vi spelade domino och kort. Vi drack te och på något sätt kommunicerade vi ändå. Vi skrattade. En oro fanns i blicken hos många och det viktiga var att ge trygghet och lugn. Kände respekten.

Denna respekt som jag i mitt arbete som pedagog möter så mycket av än i dag, snart tre år senare, när jag träffar unga från Afghanistan. Från Syrien, Marocko, Kurdistan, Iran, Irak, Saudiarabien, Eritrea, Somalia, Nigeria eller Rwanda. Jag arbetar med att undervisa i bland annat svenska som andraspråk i en allmän kurs på en folkhögskola. Alla elever och nästan alla andra unga jag träffar är väldigt intresserade av att lära sig svenska så att de kan komma in i samhället. De har drömmar och mål. De flesta väldigt ambitiösa. Så när politiker pratar om kravet på att lära sig svenska så förblir jag väldigt frågande till varför kravet lyfts. Det är inget problem. De unga vill lära sig svenska. De hyllar demokratin och jämställdhet.

”Först i Sverige förstod jag vad demokrati var”. ”Det bästa med Sverige är kvinnors självständighet”. ”Först i Sverige kan vi prata om allvarliga saker och diskutera samhällsfrågor, innan kunde vi dödas”. ”Först i Sverige började jag leva”. ”Dessa tre år har varit de bästa i hela mitt liv”. Ord från unga. Ord som vittnar. Ord som också visar på att de vill in i samhället och delta på samma villkor med samma ansvar och respekt som alla andra. Därför är det svårt att se dessa unga målas upp som ett hot ens för dem som hyllar svenskhet. I dag tre år efter att de kom till Sverige är de flera som fått chansen. Sekulariserade unga med en norm och värderingsattityd likt andra ungas.

Min oro ligger inte i att vi tagit emot många unga från olika länder. Det är en mångkulturell tillgång och vi har så mycket att lära av varandra. De unga vill integreras in i samhället och många är mer ”svenska” i sina attityder än både jag och andra vänner till mig som bott här hela livet.

Min oro ligger i det att Sverige för snart två år sedan la grunden för ett utanförskapssamhälle. Asylattityden hos våra beslutfattare ändrades. Lagar skrevs om. Plötsligt var inte det goda hjärtat med. Klokskapen rann ur. Unga fick lämna trygga boende där vi kunde ha kontakt och kontroll. Unga hamnade på gatan. Asylprocesser drog ut på tiden. Avslag kom på tveksamma grunder. Och bistånd upphörde. Då är den organiserade brottslighetens och drogvärldens nätverk farligt nära och kanske enda tryggheten och enda möjliga inkomstkälla.

Tänk om vi hade fått arbeta tillsammans med samhället istället för att städa upp efter dåligt fattade besluts konsekvenser. Tänk vad vi sparat på våra skattemedel då. Då hade vi kunnat satsa våra resurser på att inom en kort tid få nya samhällsbyggare i landet. En liten utbildningsinvestering som inte kostar mycket då de ungas ambition gör att flertalet avancerar snabbt i språk och utbildningssystemet. Grundskola på ett par, tre år (ibland 9 årskurser), och så gymnasiet med ett brett spektra av nyutbildad arbetskraft. Tandläkare, bilmekaniker, kockar, elektriker, polis och socialarbetare. Fotbollsproffs, musiker, pedagoger och vårdpersonal. Ja, drömmar och mål så lika alla andras. Så olika varandras.

De unga som anlänt nya till Sverige vill inget hellre än att inkluderas. Så problemet ligger snarare hos oss än hos dem. Utanförskapet bygger vi som stänger ute. Låt oss ta vara på möjligheten och bygga innanförskap. Min erfarenhet är att det inte behövs så mycket för att detta ska bli möjligt. En nyfamilj, eller någon vuxen som bryr sig. Respekt och vänlighet, trygghet och krav precis som för alla unga. Stöd och hjälp att bearbeta svåra upplevelser och oro för familj i hemland. En skolplats, en sovplats och mat och någon som ser och ger lite av sin tid. Någon som sätter gränser och tröstar. Någon som ger stöd och uppmuntran. Samma behov som för alla unga.

Så låt oss ropa högt på varandras medmänsklighet och på ett samhälle som inkluderar istället för på hårdare lagar och polis. Poliser behövs, lagar är viktiga, regler skapar ordning. Men den mänskliga omsorgen är en nödvändighet för det goda samhället och för att tryggheten ska stabiliseras. Låt detta ske innan utanförskapet gått för långt. Ännu räcker det ofta att något bryr sig och ser den unge och engagerar sig lite. Sedan krävs behandlande vård- och brottsåtgärder. 2018 är året då ett kallt och farligt samhälle är på väg att byggas.

Min önskan, min vädjan, mitt hopp är att vi ska kliva tillbaka till 2015 års devis. Vi har plats, vi hjälper er. Lita på oss. Men nu omformulerad; Vi bygger plats tillsammans. Vi hjälps åt. Vi litar på varandra. Låt Sverige vara ett öppensinnad land . Fortfarande och framåt. Vi blir alla rikare då.