Jämställdhet

Kvinnor vet... och det är inte ens svårt

För lite sen var jag med på en samling som kallades ”Världens Kvinnor”. Den hålls varje onsdagskväll i Pingstkyrkan, i ekumeniskt samarbete med Svenska kyrkan. Man fikar, umgås över alla gränser, och varje gång är det en mycket kort stund då man går igenom något som kan vara bra att veta. Vilka kläder behöver barnen på dagis? Vad betyder ”galonisar”? Varför firar vi Lucia? Såna saker. Att det är i pingstkyrkan utesluter ingen, alla är lika välkomna, och det kan bli intressanta samtal om förhållandet mellan gudsrelation, traditioner och vad som är ett sant och gott sätt att leva på. Några män från församlingen leker vänligt med barnen medan kvinnorna får möjlighet att vila lite och bara umgås på egna villkor. Innan vi går hem ställer vi oss i en stor ring. Alla är med, och vi sjunger:

Vi ställer oss i ringen och tar varann i hand.

Vi är en massa syskon som tycker om varann.

För Gud är allas pappa och jorden är vårt bo,

och vi är vän med alla på jorden må ni tro.

Alltså, kvinnor och barn vet detta, medvetet eller omedvetet. Vet att detta är vad integration innebär. Vänskap och nyfiken respekt. Hand i hand, runt hela jorden. Med vänliga ögon på varandras olikheter och styrkor.

Men männen då? De säger: ”Men vi då? Med alla våra tankar, och våra bidrag till familjens försörjning. Betyder inte vi något?”

Och svaret blir: ”Såklart! Ni är jätteviktiga. Era bidrag är helt nödvändiga. Kom och ställ er i ringen ni också!”

Hur blir det då med krigen i världen? Det blir ingenting med dem. Det blir frid i världen. Det finns inget att bråka om.

Och den orättvisa fördelningen? Den skulle omedelbart, som en naturlig följd av det ovanstående, jämnas ut. Ingen accepterar att ett syskon lider. De som har mycket vill dela med sig, och de som till en början får ta emot vill snart sträcka på sig och vara med och ge tillbaka. Kärlek i retur …

Och religionskonflikter? Om man låter det koka ner till ”Gud är allas pappa och jorden är vårt bo”, så blir olikheterna i detaljerna oväsentliga. Man kan tillbe som man vill. Så länge frukten är kärlek och glädje från vår gemensamma Far till oss alla, så länge är det rätt. En kristen skulle kalla det att följa Jesus, för så här var Jesu exempel. Någon annan kanske vill kalla det något annat, men frukten blir densamma: god.

Så har vi löst jämlikheten, freden i världen, delaktigheten, rättvisan och den utjämnade fördelningen samt religionskrigen på ett bräde …

Ett paradigmskifte från den maskulina vägen till den feminina? Nja … till den enade, sant jämställda vägen. Den här vägen finns. Jag stöter på den både här och där, när människor kommer samman på det här vänliga och omsorgsfulla sättet. Det är inte ens svårt.

Den här vägen vill jag gå. Vill du gå med mig?

 

 

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar