Dagens stora flyktingströmmar kommer ”utifrån”, från Mellanöstern och Afrika. De är offer för ett religionskrig jämförbart med vårt eget europeiska trettioåriga krig. Då handlade det om olika kristna strömningar, nu om fraktioner inom islam, får vi veta.
Nyligen påmindes vi i en TV-dokumentär om hur vi i Sverige öppnade våra gränser för flyktingar från krigets Tyskland år 1945. Kanske med en känsla av skam över att ha blundat för nazismens illdåd, men också med en äkta medkänsla med dem som drabbats i ”rasrenhetens” namn. Nu är vi en del av ett väsentligen enat och välmående Europa, bland världsledarna vad gäller teknik och utvinning och förädling av naturresurser.
Baksidan av den utvecklingen har vi sent blivit medvetna om: en koldioxidboom och därmed en klimatkris.
Men om vi tittar på världskartan finner vi att de länder som drabbats av ofred ligger som ringar kring ett par av jordens stora ökenområden: Syrien, Irak och Jemen kring den arabiska öknen; Libyen, Egypten, Sydsudan, Nigeria och Mali med flera runt Sahara. De redan magra odlingsområdena vid sidan om de stora floddalarna drabbas av allt svårare torka till följd av klimatkrisen. Öknarna breder ut sig. Därmed sjunker skördarna, bönderna behöver större arealer för att försörja sig och konkurrensen mellan olika folkgrupper om jorden ökar. Nationsgränserna är dragna av tidigare kolonialmakter och därför inte legitima sett ur lokalbefolkningens synvinkel. Det lämnar fältet fritt för aktörer med ett etniskt mandat, även djupt reaktionära ledare som hämtar argument från de avsnitt av religiösa urkunder som de själva sållar fram. Här har vi de realpolitiska grunderna till oron i området — ekonomiska och ekologiska förändringar som hotar hela folkgruppers överlevnad.
Det här betyder att vi ”västerlänningar” har en, om än omedveten, skuld till konflikterna genom att ha framkallat den globala klimatkrisen.
Därmed har vi ett ansvar för att bära dess konsekvenser genom att ta emot migranter. I det långa loppet till vår egen fördel genom att vår erfarenhet och vår arvsmassa breddas och bidrar till att skapa ett diversifierat och kreativt samhälle, men till en hel del kostnader i det akuta skedet. Vi kan se det som en i Guds pågående skapelse, men en kris som pekar framåt mot ett bättre och mer rättvist samhälle på sikt. Vi har en förpliktelse att agera humanitärt i detta läge.
Det gäller att övertyga Europas alla folkvalda och regeringar om detta långsiktiga utvecklingsperspektiv – och också om detta ansvar som Guds medskapare!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR