Nyss hemkommen från Kyrkokonferensen i Gävle bärs jag av en känsla av god gemenskap och god stämning. Dessutom kommer jag hem med en förstärkt uppfattning om att vi behöver fundera mer, tillsammans, över vilket/vilka språk vi använder för vår gudsbild.

Jag har under många år känt mig tveksam till den ensidiga beskrivningen av tron som en tro på Jesus, för att den beskrivningen fjärmar sig från den treenige guden, med all sin bredd och mångfald.

Kyrkokonferensens tema lovade gott: Ett i Kristus – En kyrka för alla. Men när sånger, ord, böner och texter så gott som genomgående beskriver tron som en tro på Jesus, och bara det, så blir det inte tillräckligt brett och inbjudande. Någonting går förlorat och det som blir kvar blir mindre intressant och lockande.

Equmeniakyrkans vision lyder ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus förvandlar – mig, dig och världen”. Vi är ganska många som genom åren mötts av uttryck som ”har du mött Jesus”, ”har du tagit emot Jesus i ditt hjärta”. När många av oss, både av språkliga och erfarenhetsgrundade skäl, inte omedelbart kan svara ”ja!” riskerar den tro vi har och bärs av att bli mindre värd.

Utgångspunkten och riktningen för tron är, som jag ser det, Gud. Förklarad och beskriven som Fadern/Skaparen, Sonen/Upprättaren och den heliga Anden/Livgivaren. Dessa tre, varandra olika men närstående beskrivningar, lockar var för sig och tillsammans till tro, och öppnar dessutom upp för fler och andra beskrivningar. Det ifrån Första Johannesbrevet hämtade uttrycket ”Deus Semper major/Gud är större” bidrar till att öppna fler dörrar för tro och kan leda många människor till tro utifrån de olikheter vi har i ”En kyrka för alla”.

Den anglikanske prästen och teologen John Robinson formulerade en liknande teologi i boken som på svenska fick titeln ”Gud är annorlunda” (Gummessons förlag, 1964 med originaltiteln ”Be honest to God”). På samma sätt fördjupade Dietrich Bonhoeffer liknande tankar i sin bok ”Motstånd och underkastelse” (Gleerups/Tema, 1970)

Risken då vi envist beskriver tron på Gud som ett möte med Jesus – bara, eller först och främst, detta – är att vi trivialiserar Jesus och människan, vilket givetvis inte är syftet.

Hoppas att vi i Equmeniakyrkan framöver kan fördjupa det teologiska samtalet om gudsbilder så att vi än mer kan bli en kyrka för alla.