Jag efterlyser tydliga belägg för kritiken

Stefan Swärd

Sune Fahlgren riktar i sin ledare Sändaren 6/2016 allvarliga anklagaler mot både mig och vad han benämner den evangela rörelsen. Vad menas? Är vi inte längre välkomna i Equmeniakyran?

Sune Fahlgren har på ledarplats fört fram kritik mot mina insatser i kristenheten. Han anknyter till Adam-Eva-debatten och har den som utgångspunkt för att uttrycka bekymmer över utvecklingen inom evangelikala rörelsen både i Sverige och i USA. Sunes ledare är en mer övergripande analys av evangelikala rörelsens utveckling i USA och Sverige. Jag avstår av utrymmesskäl från att kommentera det Sune tar upp om i USA.

Fahlgren skriver att den evangelikala rörelsen i Sverige är i fara. Frågan är ju bara vad som är den evangelikala rörelsen i Sverige. Inom pingströrelsen brukar man ju inte kalla sig för evangelikaler. Det gör man inte heller inom Equmeniakyrkan. Det är framförallt EFK ,och tidigare Örebromissionen, som uttryckt sig som evangelikaler. EFK har med i sitt självförståelsedokument att man är ett evangelikalt samfund. Eftersom det alltså inte finns någon definition om vad som är evangelikala rörelsen i Sverige är det svårt att veta vad Sune menar med sin kritik.

Sedan skriver Sune att ”Här i Sverige jagar evangelikala ledare som Stefan Swärd avfällingar utifrån en historiskt tunn definition av bibeltrohet”. Jag försöker diskutera vad som är evangelikalt, att kalla det för att jag jagar avfällingar är lite väl demagogiskt uttryckt.

Det starka sociala engagemanget i evangelikala rörelsen är i fara menar Fahlgren. Här efterlyser jag någon form av belägg för en sådan kraftig och svepande kritik mot breda grupper av kristna. Inte minst senaste årens flyktingvåg visar på ett imponerande socialt engagemang i hela svenska kristenheten och i dessa frågor hittar vi en gemensam kristen nämnare. Det är en viktigare trend än att som Fahlgren försök identifiera kristna grupperingar med svagt socialt engagemang.

Vilka evangelikaler i Sverige som vill begränsa religionsfriheten – även här efterlyser jag tydliga belägg för en så pass allvarlig anklagelse. Kristna i Sverige kan ju knappast ges skulden för om man ser tendenser till begränsad religionsfrihet i USA.

Sune skriver att evangelikalismen har en tendens att bli ett exkluderande vi. Att det skapar ett konspiratoriskt vi och dom-tänkande med låga syften. Sune skriver: ”Att evangelikaler i Sverige kan vara samma andas barn märks i den nu pågående häxjakten på ”avfälliga” anhängare som inte tror att Adam och Eva var historiska personer. Denna exkluderade kampanj leds av några evangelikala ledare med pastor Stefan Swärd i spetsen.”

Detta påstående är för mig fullständigt obegripligt. Det enda jag har gjort är att skriva ett par meningar i en ledare i Världen Idag för någon månad sedan, om vikten av att evangelikal teologi slår vakt om historiciteten i 1 Mos 1–3. Eftersom dessa meningar har blivit så kritiserade av flera teologer i bland annat Dagen, har jag varit tvungen att försvara mig mot alla denna kritik. Det enda jag försöker göra är att diskutera vad som kan vara en evangelikal teologisk grundsyn.

Min nitiskhet för bibeltrohet ”blottlägger evangelikalismens konspiratoriska djupstruktur”. Vad menas? Jag kan hålla med om att jag har en nit för bibeltrohet, men har svårt att se något fel med detta. Men hur detta blottlägger evangelikalismens konspiratoriska djupstruktur, det förstår jag inte.

Bidrar inte Sune själv till att tänka vi och dom med denna kraftiga kritik mot kristna som ser sig som evangelikaler? Blir det inte exkluderande? Ska man tolka ledaren som att den här typen av människor och kristna inte är välkomna i Equmeniakyrkan i fortsättningen? Vill han med detta dra gränser och exkludera breda grupper av kristna – är det syftet med ledaren? Jag tycker också att det är märkligt att i en ledare rikta kritik mot en enskild pastor, i synnerhet när det görs på så vaga grunder.

 

Stefan Swärd
  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar