Bernt Wåhleman lyfter i Sändaren 10/2017 en för Equmeniakyrkan angelägen fråga – hur små församlingar kan överleva.

I Equmeniakyrkan har vi valt att ge högsta prioritet åt att stötta lokala församlingar.

Vi gör det genom att erbjuda stöd till församlingsutveckling. Regionala församlingsutvecklare hjälper varje församling som så önskar att få en handledare som kan stötta i en process som kan leda till förnyelse, utveckling och växt utifrån församlingens egna förutsättningar. Det finns också möjlighet att söka församlingsbidrag för att kunna pröva satsningar som går bortom de egna ekonomiska möjligheterna. Ut-över detta har vi avsatt medel för att kunna anställa personer i pionjärsatsningar. För den som har idéer finns det alltså möjlighet att söka ekonomiskt stöd.

Kyrkokonferensen har tagit ett visionärt beslut – i Equmeniakyrkan vill vi fram till 2025 starta 50 nya församlingar och gemenskaper. Nya medel sätts till för att denna satsning inte ska konkurrera med stöd till befintliga församlingar. För att möjliggöra detta tillsätts nu nya tjänster, regionala samordnare för församlingsgrundande arbete. Deras uppdrag blir att identifiera möjliga nystarter, men också se över vilka befintliga församlingar vi ser som strategiskt viktiga att stötta, kanske med en återplantering. De kommer också söka former för församlingar att bli stödförsamling för en annan församling.

På uppdrag av fjolårets kyrkokonferens är vi nu mitt inne i ett arbete där vi specifikt ser på frågan hur vi som gemenskap kan bli bättre på att stötta små församlingar. Vi är därför särskilt tacksamma för Wåhlemans inlägg just nu. Vi behöver få del av erfarenheter och idéer av det här slaget.

Wåhleman ser det som centralt att hitta personer som är entreprenörer/pionjärer och beredda att flytta till orten. Personer med en passion för evangeliet och rätt social kompetens. Ytterst är detta ju en fråga om kallelse – vilket är Guds sak. Passion och visioner är ingen beställningsvara. Vi kan be Gud ”att sända arbetare till skörden” men inte kräva av pastorer och diakoner att de ska brinna för en speciell fråga. Däremot behöver vi öva oss i att uppmuntra och uppmärksamma dem som gör det.

Just nu pågår en översyn av hur pastors- och diakonutbildningen i framtiden ska se ut. Behov som de Wåhleman beskriver får då vägas in. Samtidigt måste vi akta oss för att tro för mycket på att en pastor eller diakon kan komma och förvandla en hel situation. Det vi framför allt behöver för att se levande församlingar är människor som vill bidra i en gemenskap.

Varje församling och geografisk ort är unik. Vi kommer därför ingenstans med våra visioner utan de samtal och möten vi för i Sorunda, Nynäshamn och andra församlingar. Först när erfarenheten av lokala villkor möter våra gemensamma visioner kan något hända. Men vi har också väldigt mycket gemensamt - så är Sorunda och Nynäshamn i det här samtalet en bild för många församlingars situation. Vi uppskattar att frågan om de små församlingarnas situation lyfts också här, det visar på att de frågor vi gemensamt beslutat att arbeta med verkligen är angelägna och viktiga att prioritera de närmsta åren. 

Jenny Dobers

regional kyrkoledare Stockholm

Per Westblom

chef för nationella enheten