Philip DeCroys ”närstudie av Folkpartiets förändring” i Sändaren 8/2015 gör mig både ledsen och beklämd. Kanske blir jag lite extra sårad av de i mitt tycke grova förenklingarna för att jag är gammal, inbiten socialliberal och folkpartist.
Det är framför allt ett par saker som besvärar mig. Den första är platsen för denna ”närstudie”. Sändaren känns inte som rätt plats för att vädra politiska frågor av detta slag. Därför tänker jag inte ge mig in i den diskussionen här. Det andra är att Philip i sitt resonemang faller in i dessa fruktlösa förenklingar som får en att tappa tron på ett meningsfullt tankeutbyte.
Jag anar att Philip är en glad och engagerad debattör som gärna ställer upp till försvar för de mest utsatta — något som jag ser som både djupt kristligt och socialliberalt. Men att därifrån gå till tal om en ”hårdför retorik (som) slår mot de mest utsatta”, får mig bara att höra en dövblind debattörs återanvändning av onyanserade klyschor från vänsterhåll. Även om jag inte vill beskylla Philip för något så trist, skriver han ändå in sig där.
Verkligheten är inte så enkel och framför allt inte så snedvriden! Den politik jag lärt känna och därför valt att stödja handlar inte om ett särskiljande av politisk ideologi försöken till röstmaximering och. Varje sådant försök är dömt att misslyckas. Om man brinner för ett varmt och inkluderande samhälle, gärna i socialliberal anda, måste man också försöka hitta former för detta samhälle att fungera. Lyckas man inte med den delen och vågar man inte pröva och ompröva invanda vägar, drabbas verkligen de mest utsatta — och den gruppen kommer att växa sig allt större.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR