Att fasta har inte lyfts fram så mycket inom svensk frikyrka. Det vanligaste är kanske att betydelsen av bön och fasta lyfts fram inför ett viktigt beslut i församlingen eller i privatlivet.

Något verkar dock vara på väg att hända. De senaste veckorna har jag hört flera som funderar på vad årets fastetid inför påsken skall få innebära i deras liv. Tankar delas på sociala medier och kring fikabordet. Ganska ofta har tankarna handlat om att minska på, eller förändra, sin konsumtion på något sätt. Att avstå från att äta godis, att äta helt eller delvis vegetariskt, att avstå från sociala medier, till exempel Facebook, att inte köpa nya prylar och avstå från att besöka shoppingcenter. Att istället lägga mer tid och fokus på bibelläsning och bön.

Första veckan i mars var jag på retreat ”Vid stora fastans början” i Bjärka Säby. Vår retreatledare, Liselotte J Andersson, vägledde oss i tankar om fastan. Hon betonade att kärlek oftast kostar något. I fastetiden och framförallt i påskfirandet påminns vi om det största offret – när Guds son gav sitt liv för oss.  I psalmen ”Jesus för världen givit sitt liv”, sjunger vi ”glad i din kärlek, offrande mig”. Och i psalmen ”Du bar ditt kors”, sjunger vi ”det inte finns som icke vinns av kärleken som lider. Den Jesus som led och dog för vår skull sammanfattade sitt budskap med orden älska Gud och älska din medmänniska som dig själv.

I dagens samhälle förväntas vi vara konsumenter där vår viktigaste uppgift är just att konsumera och förverkliga oss själva. Att då tala om en kärlek som lider och att avstå från konsumtion är mycket utmanande och profetiskt.

Att fasta innebär att avstå från något för att vinna något annat. Att avstå från något som kanske är bra för att ge plats åt det som är bättre. Det kan handla om att vinna tid för bibelläsning och bön, tid till sin familj eller tid för omsorg om sin medmänniska. Fasta kan också innebära att välja bort ett beteende eller en vana som är skadlig för mig själv eller för mina medmänniskor.

På SVT/UR går just nu en programserie som handlar om ”fasta”, om att ändra vanor som är skadliga för moder jord och därigenom också för mig själv och min medmänniska.

Programmen heter ”Zero Impact”. Olika familjer får prova på vad det innebär att klimatbanta under 30 dagar. Målet är att nå den nivå av koldioxidutsläpp CO2 som FN vid klimatmötet i Paris slog fast som en övre gräns för att temperaturhöjningen skall begränsas till 2 grader.

För att klara det målet finns det utrymme för cirka 2 ton utsläpp av CO2/år från varje människa på jorden. Svenskt genomsnitt ligger i dag på cirka 8 ton CO2 per person. Den första familjen i programmet låg på 18 ton, den andra familjen på 5,6 ton per person. För båda familjerna gällde att cirka 45 procent av utsläppen kom från flygresor. Programledaren konstaterar att utlandsresor med flyg måste bort. Stora utsläpp kom från maten och båda familjerna minskade dem kraftigt genom att avstå kött och äta vegankost. Efter dessa förändringar och nästan inga inköp av prylar/kläder så kom den första familjen ner till 2,7 ton och den andra till 1,7 ton/person och år. Det är intressant att programmen sänds just nu under fastan. Jag tror kanske inte att SVT har tänkt på det men det passar bra. 30 dagars klimatbantning – 40 dagars fasta.

Tänk om vi i vår kyrka idag skulle upptäcka fastan som ett kärlekens träningsläger. Som några veckor då vi kan träna oss i att avstå något för att fördjupa vårt lärjungaskap och uttrycka vår kärlek till Gud och medmänniskor. I den största utmaning vi någonsin ställts inför som mänsklighet, klimatförändringarna, behöver vi som enskilda och som gemenskap träna oss i att avstå och att fokusera på det som är viktigt.

Vem skall göra det om inte vi? Vi som har tagit emot Guds nåd och kärlek i våra liv och i vår gemenskap. Vi som fått ett uppdrag av Gud själv, att vara förvaltare, planetskötare, och som fått gåvor i våra liv som ger oss mod, kunskap, glädje och möjlighet att leva i uppdraget.

När vi låter klimatfrågan nå in i och bli tydlig i våra kristna handlingar, i fastan, i nattvarden, i våra böner, i sångerna, i bibeltexterna och predikan då upptäcker vi mer och mer hur frågan berör det innersta i vår tro.

Vi förstår allt mer att det uppdrag vi fått av vår skapare att vårda och förvalta jorden måste innebära ett ifrågasättande av de liv vi lever i dag. Vi är en del av ett samhälle med en livsstil som leder oss till ett kollektivt självmord. Redan nu dödar den många djurarter och många människor på utsatta platser.  

Om vi lyfter fram fastan i koppling till klimatfrågan så är vi inte ensamma. Kyrkornas Världsråd har under flera år aktualiserat fastan ”Fast for the climate” som ett sätt att uttrycka solidaritet med dem som redan nu lider av klimatförändringarna och för att påverka beslutsfattare på alla nivåer att ta klimatfrågan på allvar. Runt om i världens kyrkor fastar kyrkoledare och församlingsmedlemmar. 

Nu är fastetid, tid att förbereda påsken, tid att avstå något för att ge utrymme för det som är bättre. Kanske kan den här fastetiden få vara en kärlekens träningsläger som bidrar till att väcka oss så att vi blir bättre på att hushålla med moder jords resurser.