Liv Strömqvist, nyligen utsedd till hedersdoktor av Malmö högskola, släppte precis sitt senaste seriealbum Uppgång och fall. som alltid tar hon ett folkbildande och humoristiskt grepp om stora samtidsfrågor – nu finansmarknaden och de snabbt växande inkomstklyftorna i världen. Strömqvist utmanar oss genom att vända på begreppen. Vill vi minska extrem fattigdom måste vi prata om extrem rikedom, menar hon. Visst finns det de som kommer vilja avfärda hennes verklighetsbeskrivning som världsfrånvänt prat från en uttalad vänstersympatisör, men frågan om den extrema rikedomen bör inte viftas bort så lättvindigt.

Extrem rikedom brukar försvaras med argument om att ökat välstånd för de rikaste ökar tillväxten och drar med sig resten av ekonomin uppåt, den så kallade nedsippringsteorin. Men när den amerikanska motsvarigheten till Riksdagens utredningstjänst, CRS, 2012 undersökte effekterna av skattesänkningar för de allra rikaste blev svaret så svårsmält för republikanerna att de stoppade publiceringen. Den senare läckta rapporten konstaterade att skattesänkningar för de rikaste ledde till minskad tillväxt, och färre jobb. Kongressens oberoende utredare slog helt enkelt fast att idén om att ökat välstånd för de rikaste drar med sig de fattigaste ur fattigdom är rent hittepå. 

Varför är då extrem rikedom inte en större fråga? Förra året enades FN om 17 nya hållbarhetsmål med syftet att utrota extrem fattigdom. De metoder vi ständigt upprepar är att lyfta människor ur fattigdom genom att ge dem rätt verktyg, genom utbildning och med sociala trygghetssystem. Sällan pratar vi om effekterna av extrem rikedom för ett samhälles utveckling. Oxfams rapport om de globala inkomstklyftorna visar nu att en  procent av jordens befolkning äger mer än den fattigaste hälften. Och den procenten investerar i att det ska fortsätta så. Finans- och försäkringsbranschen spenderade 571 miljoner dollar på kampanjbidrag under 2012 års val i USA.

I Sverige tänker vi sällan på hur olika intressen samverkar för att behålla makt. Vi tänker att vi är ett land med jämlik fördelning och stark välfärd. Och jämförelsevis är det så, men OECD konstaterade 2015 att Sverige är det OECD-land där inkomstklyftorna ökar mest. Samtidigt reagerade vi knappt när läckan om skatteflykt via Panama tidigare i år avslöjade omfattande fusk även i Sverige. Och vi rycker knappt på axlarna när de flesta av partiledarna låter sig bjudas på Investors 100-årskalas. Statsministern var där, och veckan efter satte han sig på planet till Saudiarabien tillsammans med just Investors ledare för att bana väg för nya svenska affärer för familjen Wallenberg med diktaturen.

Just den typen av maktanalyser är vad som behöver göras nu. Vi behöver förstå hur det kan komma sig att finanssektorn återuppstår som en fågel Fenix, rikare än någonsin, efter en finanskrasch som lämnade tusentals hemlösa, satte länder nära konkurs och slog sönder jobb och besparingar för miljontals människor över hela världen. 

Just nu finns en uppsjö av bra populärkultur för den som vill fördjupa sig i frågorna. I förra årets hollywoodsuccé The Big Short leder oss stjärnor som Brad Pitt och Christian Bale smart och underhållande igenom historien om hur de amerikanska finanssystemet 2008 skapade en kris ingen manusförfattare ens hade kunnat drömma ihop. Men filmen lämnar en uppgiven. Ingenting har ändrats. Business as usual.

Men gör det nåt att några få blir extremt rika? Är det inte bara vanligt vänstergnäll?

Lady Lynn Forester de Rotschild, en ledande investerare på Wall Street och ägare av tidningen the Economist, kan knappast kallas för vänster. Hon välkomnar Oxfams rapport och säger att ”extrema inkomstskillnader är inte bara moraliskt fel, det underminerar tillväxt och därmed hela grunden för vårt ekonomiska system. Därför måste världens ekonomiska ledare göra kampen mot ökande inkomstskillnader högsta prioritet.”

Till listan över dem som slår larm kan läggas Internationella valutafonden och Världsbanken.

Men det här är förstås inga nyheter för den som kan sitt nya testamente, det är där glasklart vad som händer människor och mänskligheten när jakten på pengar och rikedom börjar äga oss.

Tvåtusen år senare är utmaningen fortfarande en av våra främsta samhällsproblem. Låt oss fortsätta bekämpa fattigdom, men inte glömma hur det hänger ihop med var världens rikedom samlas.