Vem får vara med? Är det inte det som den pågående dopdebatten, som är på väg att gå i stå, handlar om? Odöpta kristna förefaller för en del vara något otänkbart. När så det öppna medlemskapet förs på tal, en form för medlemskap som praktiserats av engelska baptister sedan 1700-talet, då ses det som ett försök att kringgå frågan om ”omdop”, en term älskad av ingen. Här bör på en gång sägas att denna form av medlemskap är ett erkännande att Gud som är nådig i sakramenten också är i stånd att vara lika nådig någon annanstans. Med andra ord, att tro sig kunna eller böra utestänga någon med upplevd Kristusgemenskap från församlingen är en villfarelse.

Öppenhet är omistligt inte enbart vid nattvardsbordet. Jag är ordinerad baptistpastor sedan 65 år tillbaka och har upplevt både besvikelser och glädje när det gäller att ekumeniskt gå vidare. Under alla år har begreppet omdop besvärat oss som en skuldbeläggelse samtidigt som vi varken velat eller kunnat se vår uppgift att praktisera dopets sakrament, baptistiskt förstått, som en slags omdopsrörelse. Men hur komma vidare? Status quo är ingen lösning, inte heller antingen eller, inte heller både och – eftersom dopet är ett.

I Sändaren 22/2016 har Lars Dalesjö efter kontakt med professor Paul Fiddes pekat på dopet som en process, det initieras och det mottages. Anger inte det en öppning, ett sätt att finna en ny infallsvinkel? En sådan kan prövas eller avfärdas. Det är bara att välja, vänd mot framtiden eller mot vad som varit.