Genus

Det viktiga är inte våra köns- attribut utan vilken väg vi följer

Svar till Per Larssons insändare ”Är du könsneutral, lille vän?” i Sändaren 22/2018:

Jag har haft barn på flera dagis och jag har aldrig sett att de har städat bort dockhörnan, eller bil-lådan heller för den delen. Att säga att det ”tydligen” är på detta vis framstår som vagt och därmed också aningen populistiskt.

För det andra tror jag orsakssambanden är omkastade i Per Larssons resonemang. Att ha en ovanlig könsidentitet behöver inte vara ett olyckligt tillstånd i sig. Vi kan dessutom notera att Bibeln kryllar av sådana personligheter. Till exempel beskriver aposteln Paulus ofta sig själv som en mamma för de församlingar han grundat. När de kristna i Galatien verkar gå in på fel väg så är det som att han måste föda dem igen med smärta! Till församlingen i Korinth, under deras första period som kristna, kunde han inte ge fast föda (som en bild för mogen kristen undervisning) utan han fick ge dem mjölk…

Om detta är stötande för oss att läsa så kan jag tänka mig att det snarast beror på vårt moderna tvåköns-paradigm, än på bibliska sätt att beskriva mänskligt liv och mänskligt samspel.

En sådan där liten, liten detalj som jag missat fram till påsken i våras var att Jesus gav lärjungarna följande instruktion när de skulle fira nattvard tillsammans före påskens dramatiska händelser: De skulle gå till staden, där skulle de finna en man som bar en vattenkruka och honom skulle de följa. Vi, moderna bibeltolkare, kanske först frågar oss hur de skulle kunna känna igen rätt man som bar på en vattenkruka. För antikens åhörare var frågan sannolikt istället varför i hela världen den där mannen bar på en vattenkruka!? Det ansågs vara kvinnogöra på den tiden.

Alltså, det viktiga är inte vilka könsattribut vi tar på oss, utan vilken väg vi följer, och hur vi behandlar varandra. Mannen som bar vattenkrukan upplät sitt hem för de första lärjungarna och deras mästare. I hans hus fick de dela sin sista kvällsmat (som vi kallar den första nattvarden!).

Vidare så riskerade Paulus sitt liv och sin hälsa, och spenderade förmodligen hela sin förmögenhet, i sin omsorg om att människor från alla samhällsklasser och nationaliteter skulle nås av det glada budskapet. Kanske är det fortfarande så som Paulus påstod:

”Alla är ni nämligen genom tro Guds söner*, genom Jesus Kristus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna: Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Låt oss vara rädda om varandra. Vi behöver ofta vara särskilt rädda om dem som avviker mot den nuvarande normen, så att de inte drabbas av psykisk ohälsa. Låt oss därför också alltid komma ihåg att vi har ett gemensamt hem i himlen, i Jesus Kristus.

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar