Det finns idag församlingar där alla möjliga liturgiska plagg används som i mycket högre utsträckning än en blå robe för tankarna till ett ämbete. Samma sak gäller den tidigare högtidsklädseln kaftanen, också kallad prästrock, vilken också kan associeras med ett ämbete. En officiell högtidsdräkt som inte på samma sätt för tankarna till ett ämbete skulle kunna fungera som ett samlande plagg, förutsatt att den rymmer kyrkans bredd. Den blå färgen skulle kunna fungera positivt då den inte rymmer samma symbolik som svarta eller vita dräkter. Grundförutsättningen för detta är dock att det inom Equmeniakyrkan tydligt markeras att dräkten inte har med ämbete att göra. Samtidigt kan den blå färgens avsaknad av liturgisk förankring i svensk kontext också göra färgvalet godtyckligt och därmed bli en subjektiv smaksak.

Att ordinationen innebär ett sorts underordnande till Kristus och kyrkan är en god teologisk poäng. Att ordineras handlar om att inta en särskild tjänande roll. Detta är möjligt även i den icke-episkopala tradition vi står i och ryms i ordination till särskild tjänst. Att den tjänande aspekten aktualiseras och symboliseras ser vi som positivt. Dock får detta inte ske på bekostnad av den frihet och bredd vi bör hålla högt i kyrkan. Om roben som plagg är helt frivillig borde det vara tillåtet att avstå vid ordination för de som har den övertygelsen. Vid årets ordination är risken nu dessutom stor att den kommer att handla mer om kläder än om själva ordinationen.

Genom hela kyrkans historia har praktiken format läran. Vi tror inte att kyrkoledarna har en medveten strategi att införa praktik av liturgiska kläder för att så småningom införa ett ämbete. Det är dock den rädslan som nu syns hos många och det är inte konstigt. Genom att tillsätta en arbetsgrupp och driva denna fråga påminner kyrkoledarnas handlande om utövandet av just det mandat som kommer av ett ämbete. Påbudet kommer ovanifrån utan att ha förankrats på varken församlingsnivå eller hos medarbetare. Att det som påbjuds dessutom är en praktik som kan leda till något ämbetsliknande gör det än mer skrämmande. Att kyrkoledarna och arbetsgruppen inte kunnat förutse och undvika detta scenario är ett mysterium.

Det stora problemet med denna fråga är hur det har hanterats och vi tror att den frågan är större än den om roben. Den kongretionalistiska traditionen i kyrkan blir allt mer åsidosatt och det förtroende för kyrkoledningen som finns hos den delen av kyrkan blir allt mer naggat i kanten.

Marcus Johansson, pastorskandidat och ordinand 2016

David Wedegård, pastorskandidat och ordinand 2016