Högerextrema och främlingsfientliga partier kan inte bilda någon dominerande partigrupp i Europaparlamentet. Det skrämmande i söndagens val är i stället att sådana partier blev största enskilda partier i länder som setts som demokratins stöttepelare i Europa: Frankrike och Storbritannien. Det skriver Sändarens förre chefredaktör Anders Mellbourn i denna valanalys.
Högerextremism och EU-fientlighet skakar om Europas stor klassiska demokratier efter helgens Europaval i 28 EU-medlemsländer. Men i själva Europaparlamentet förblir de traditionella samhällsbärande partigrupperna till höger och vänster störst. I Sverige blev supervalårets europeiska primärval ett nej till en blockpolitik där allt ska handla om moderater och socialdemokrater.
Trots sina stora valframgångar i enskilda länder kommer inte de högerextrema och främlingsfientliga partierna kunna bilda någon dominerande partigrupp i det nya Europaparlamentet. Det har annars varit en i medierna upprepad oro under den europeiska valrörelsen. Den omtalade högervågen i Centraleuropa har till slut inte fått ett så parlamentariskt genomslag som många väntat.
Det skrämmande är i stället att högerextremister och invandringsfientliga blev största enskilda partier i Frankrike och Storbritannien, sedda som den västeuropeiska demokratins stöttepelare, och i den nordiska välfärdsmodellen Danmark. Det kan inte ursäkts med att Europavalen har lägre valdeltagande än vanliga parlamentsval och att den minoritet som röstar kan våga ta sig friheter utan att det får omedelbara parlamentariska konsekvenser på hemmaplan.
Den franska och brittiska självbilden borde vara skakad. I stället är det Tyskland som får träda fram som bärare av det demokratiska ansvaret i Europa. Det kunde man inte tro när det som är dagens EU bildades för att trygga fred och välstånd i Europa efter ett halvsekel med två tyskdrivna världskrig.
I Sverige ska höstens riksdagsval vara en avgörande kraftmätning om vilket parti och system som ska vara det naturligt samhällsbärande framöver – de nya moderaterna i en tredje maktperiod eller socialdemokraterna tillbaka på sin vanliga plats med sin välfärdsmodell. Europavalet låg som en osäker förövning till detta maktval. Och även om bara hälften av de röstberättigade deltog i valet jämfört med förväntade 80 procent i höst, kastar valutslaget ordentligt med grus i det tänkta valmaskineriet.
Konkurrenterna om att vara statsbärande fick tillsammans mindre än 40 procent av rösterna. De tre övriga partierna till vänster blev tillsammans större än socialdemokraterna och de tre närmast uträknade allianskollegerna blev likaså tillsammans ordentligt större än moderaterna.
Det ingick inte i förhandsspekulationerna. Och så blir det kanske inte heller efter höstens riksdagsval. Men just nu är framför allt moderaterna rejält tilltufsade och socialdemokraterna kan i bästa fall säga att de fortfarande står och stampar. För de frågor som gav Europavalrörelsen nerv och spänning hade båda de stora partierna anmärkningsvärt svaga kampanjer och kandidater.
Miljöpartiet kunde däremot åtminstone denna gång bli ett stort parti, större än statsministerns, genom att ha släppt sin tidigare EU-skepsis, driva frågor där EU-samarbetet är viktigt och ha starka kandidater, både i sakfrågor och allmänpolitiskt. Feministiskt Initiativ kunde bli årets nykomling och skapa ett nytt engagemang för partipolitik. Att Sverige just i år skickar en romsk kvinna och aktivist för mänskliga rättigheter till Europaparlamentet torde glädja fler än de som röstat på Feministiskt initiativ.
Mobiliseringen för jämställdhet och mot rasism fick också en kraft av att den sker mot en allt framgångsrikare fiende. När Sverigedemokraternas först måttfulla framgång i vallokalsundersökningen blev nästan 10 procent i den riktiga sammanräkningen, var mycket av det roliga slut redan före midnatt på valnatten.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR