Uppdrag. Missionen är en grundbult i vad det är att vara kyrka. Låt oss inte tappa fart i diskussionen om hur viktig roll den spelar för oss också i dag.
I ett samtal om Kongos historia med Josef Nsumbu, pastor i Equmeniakyrkan, sade han att det fanns två typer av ”vita” för landets befolkning. Det ena var de onda. De som kommit dit för att exploatera naturresurser och utnyttja människor.
Sedan fanns det de goda, de som kom för att de ville Kongos bästa, för att predika Kristus och ge människor hopp.
Jag har tänkt på de orden ibland. Ofta kan det raljeras en del över mission i våra dagar, och med rätta också diskuteras när och hur och var och på vilket sätt mission kan bedrivas.
Var det etiskt riktigt av John Chau, missionären som sköts av den onådda öbefolkningen på Sentinel och som nu blir dokumentär på National geographic, att försöka nå öborna?
Postkolonialt raster
Det tenderar att läggas ett postkolonialt raster över missionären, på ett sätt som får hen att buntas ihop med kolonialisten.
Men Nsumbus ord ekar i örat. Ute i världen finns en enorm tacksamhet till de som vågat både sina liv och drömmar för att göra livet bättre för
andra.
Visst finns baksidor med det vi kallar missionärsresor. Det bör problematiseras, diskuteras och kritiseras. En missionresa får inte bli något som liknar människosafari för västvärldens välbärgade.
Tänt en låga
Missionären åker ut med en vision och mission att vilja förbättra något. Inte förstöra. I de sämsta exemplen har den kristne missionären tvingat samhällen att bli konforma till en västerländsk kontext. Men det brukar sällan hålla. I den bästa av världar har i stället missionären tänt en låga med sitt brinnande och ofta långvariga engagemang på en plats.
Det har lett till att människor över hela världen fått det bättre, fått göra personliga möten med Kristus som och sedan själva utvecklat missionen i sina egna kulturella kontexter.
Vi vet att många kulturer också fått det avsevärt bättre medicinskt, socialt och hierariskt genom kristendomens förkunnande. Vi ser frukterna av detta i fredpristagare som Denis Mukwege, men också i favelans väckelserörelsers fredliga motstånd i Brasilien.
Inte bara en munnens bekännelse
Att predika Kristus är inte bara en munnens bekännelse. Det är ett budskap som är omvandlande individuellt, liksom för de samhällen där det slår rot. Den ger hopp, stärker och bryter ned gamla mönster. Inte konstigt att länder som Nordkorea och Kina är så livrädda för att detta revolutionerande budskap om att Gud öppnat sin famn för alla, skulle få fäste.
Om det skulle anses moraliskt fel att predika Kristus för människor i andra delar av jorden, borde det alltså också kunna
diskuteras om det är moraliskt
fel att låta bli.
Central del av verksamheten
För svensk frikyrklighet har missionen alltid varit en central del av verksamheten, liksom identiteten. Det är ett arv att slå vakt om. För Equmeniakyrkan, dit jag räknar mitt engagemang, är sändandet av missionärer en höjdpunkt på konferensen varje år.
Under de senaste årens internationella insamlingar märks också, trots minskat medlemsantal, att det är något som har ett reellt värde för medlemmarna. Rekordgivande efter rekordgivande säger något. Och förhoppningsvis kan årets insamling bli ett nytt sådant.
Ändå upplever jag att missionen och missionärens roll ofta hamnar lite i skymundan. Kanske är det för att kyrkornas utsända hamnar lite geografiskt avsides. På vissa platser kan man inte ens avisera sin närvaro utan risk.
Ändå bedrivs skolor, diakoni, planteras skog, predikas Kristus. Ändå verkar våra utsända för sina medmänniskors bästa över hela världen. Det måste vi prata mer om.
Missionen är inte bara vår historia. Det är vår framtid.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR