Kyrkan är för bra för att bara skratta bort

Av vad jag förstår handlar showen till största del om att häckla sin frikyrkliga uppväxt som ska ha skett i Livets Ord-sammanhang, men tagit sin början i Habo Missionskyrka.
Därför får Habo Missionskyrka tydligen stå som fond under hela showen – och så illustrera hans minne av en tokig tid i hans liv.
Att skoja om frikyrklighet är rätt så ofarligt. När Magnus Betnér, själv uppväxt i Missionskyrkan, gjorde det i kyrkorummet under satsningen I ditt ansikte fick han ju till och med Equmeniakyrkans nuvarande kyrkoledare Lasse Svensson att dra på smilbanden ett par gånger.

Uppdämt behov

Uppenbarligen finns det kanske också ett uppdämt behov av att skämta om det typiskt frikyrkliga, både utanför och innanför dess väggar.
Satirkonton i sociala medier som Svärden Idag och efterföljaren Trons Svärd är några sådana exempel – och poddar med såkallade exvangelikaler är andra platser där frikyrkliga tokigheter tas upp.
Det är i den egna rörelsen man känner sina svagheter bäst och själv tror jag det är av godo att man tillåter sig att skämta om sådant som samtidigt kan vara heligt.
Men risken finns att den skämtsamma berättelsen om frikyrkan blir den enda. Är extatiskt tungotal och galen antifeminism (som jag nu vet står med på Sporrongs meny) verkligen vad som definierar den svenska frikyrkan?

Inte lika slagkraftigt

Fast… att prata om människor som genom kyrkan får hjälp att starta om liv, hitta sina drömmar, se munnar mättas, utvisningsdömda att stanna, unga få en gemenskap, är förstås inte lika slagkraftigt.
Kanske går jag och skrattar en stund när Sporrong kommer till stan. Jag är en stor vän av humor, också på min egen bekostnad.
Men jag vet samtidigt att den enorma insatsen som frikyrkan gör varje år, månad, vecka, dag är för bra för att bara skratta bort.