Pisarapporten. Principen om alla människors lika värde är grunden för varje civiliserat samhälle. Att sätta en prislapp på människor är att bryta ett tabu, som finns där av en anledning.
Mycket i den senaste veckans nyhetsflöde styr tankarna mot Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän? Målningen föreställer ett klassiskt klassrum med stora fönster, högt i tak och rader av allvarsamma elever med ansiktena vända mot katedern. Ska de växa upp och bli nyttiga för samhället, eller ska de bli en belastning?
Kompensatoriskt uppdrag
Skolans uppgift, förutom kunskapsförmedling, är att fostra demokratiska samhällsmedborgare och utöva ett så kallat kompensatoriskt uppdrag. Det vill säga kompensera för socioekonomiska skillnader som barnen föds med, så att var och en på någorlunda lika villkor ska kunna utveckla sin potential. När svenska skolelevers resultat försämras är det ett svek mot eleverna som individer och samhället som gemensamt åtagande. Om vi inte ger eleverna chans att växa upp till självständiga medborgare är risken stor för motsatsen.
Nya Pisarapporten visar att socioekonomiska klyftor har stor betydelse för elevers skolresultat. Beror det växande utanförskapet i segregerade områden på de senaste årens asylinvandring eller beror det på att den svenska skolan misslyckats med sitt uppdrag? Om alla barn kom från hela och väletablerade hem och inga elever hade särskilda utmaningar eller behov hade ”skolmisslyckandet” säkert inte varit lika stort. Men ett skolsystem kan inte bedömas på hur väl det fungerar för mönsterelever, utan på hur det klarar av att förmedla kunskaper och demokratiska värderingar till de elever som har sämst förutsättningar.
Skolsystemets finansiering
Pisarapporten som presenterades förra veckan aktualiserar även diskussionen om skolsystemets finansiering. Regeringen vill minska friskolornas överkompensation och stärka förutsättningarna för de elever som har störst utmaningar. Sådana satsningar görs med jämna mellanrum, men när man gräver djupare i siffrorna är det inte säkert att extrastöden kompenserar för djupgående strukturella skillnader.
Den franska nationalekonomen Thomas Piketty som vrider och vänder på jämlikhetsbegreppet konstaterar exempelvis att de duktigaste skoleleverna under sin sammanlagda utbildningstid får fyra gånger så stora resurser som de som får minst. Det finns också en korrelation mellan socioekonomi och kvalité på undervisningen. Det beror exempelvis på att de mest erfarna och bäst betalda lärarna söker sig till väletablerade områden, medan skolor i utsatta områden har svårt att rekrytera behöriga lärare. Det mönstret syns också i Sverige.
Resultatet beror nu på vilka variabler man väljer att stoppa in i ekvationen, vilket osökt leder tankarna till Tidöpartiernas ”bokslut” över invandringen. Regeringen har kommit överens med Sverigedemokraterna att inom ramen för Tidösamarbetet ge Konjunkturinstitutet i uppdrag att räkna på de ”ekonomiska nettoeffekterna av migrationen till Sverige under modern tid”. Men hur mäter du vad en annan människa bidrar med? En sjukpensionär som försörjs av samhället, men alltid ställer upp och passar grannens barn när hen måste jobba över? En skolelev som kanske får en extra resurs, men som läser all myndighetspost åt sina föräldrar och följer med som tolk när de ska tillvarata sina minimala rättigheter i det nya landet?
Helt enkelt omöjligt
Det finns en anledning till att vi inte mäter människors värde i pengar. Det är helt enkelt omöjligt och strider mot vår övertygelse om varje individs oändliga och okränkbara människovärde. Att ta emot asylsökande och att driva den bästa skolan är uttryck för samma sak: en konkret manifestation av tron på alla människors lika värde och vår plikt att göra allt vi kan för att de ska få rättvisa chanser att förverkliga sin fulla potential som individer och samhällsmedborgare.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR