Till alla er som blev mina år

”Jag vill inte fylla femti!”

Jag minns för ett drygt år sedan, när två kollegor undrade hur jag tänkte fira mina jämna nästa år. Helst av allt, sa jag, ville jag smita undan alltsammans. Mina inre bilder var inte särskilt lockande. Mammas jämnårsdag firades med uppvaktningar av cheferna från bybutiken, stolar radade längs med väggarna, rosor i vaser som snabbt tog slut – och både guldklocka och ful tavla. Stelt uppklädda människor i obekväma kostymer och slipsar.

Nej tack, tänkte jag. Uschnejtack!

Min några år äldre arbetskamrat såg på mig med sina kloka ögon.

”Är du säker? Du kan ju göra det till en dag som liknar dig.”

I hans fråga låg ett milt tänk-nu-efter-iallafall. Något som handlade om att ångra sig efteråt. Kanske också om att våga bli vuxen.

Nu, ett år senare är jag femti plus. Jag har firat, inte bara med en fest utan två, i ett sällskap med sina allra bästa kostymer och klänningar på.  Och jag har njutit av varenda sekund.

När min arbetskamrat efteråt tackar för att festen blev av trots min tvekan inser jag att det är jag som ska tacka för att han var en av dem som fick mig att tänka om.

Att fira jämnt handlar om den räcka av tid vi delat med våra vänner, kolleger, släktingar, familjer. Med samarbetspartner som stretar med liknande uppgifter i vardagen. Jubileet erbjuder en möjlighet att reflektera över att just nu, just här, är det just vi som skapar vår historia. Den är alldeles unik och extremt undflyende. Snabbt rinner ögonblicken under broarna vidare mot nya älvkrökar. De kommer inte tillbaka. Just därför behöver de faktiskt firas.

Jag övar mig i attityden att ta emot nya år med värdighet och tacksamhet. De är ju en erövring i tiden. Så mycket vill få oss att tänka tvärtom. Helst ska vi motarbeta åren, så att de varken syns fysiskt i våra kroppar eller mentalt i våra sinnen (bara en femtiåring använder väl ordet ”sinne” …). I samma veva tänker vi med ett lätt löje på förrivärldens tantiga och gubbiga femtiåringar, som för oss verkade så mycket äldre än vi är nu. Som vi har utklassat, sprungit förbi på löpbanan med steg lätta som en trettiårings.

Men var det kanske ändå de som vann?

För mig blir festen ett maskhål enligt spekulativ relativitetsteori, där omständigheterna bildar genvägar genom tiden. Varje människa bär alla åldrar hon genomlevt i sig. Också jag är barnet, tonåringen, den unga. Under kvällen återser jag dem i gästerna: lilltjejen, sextonåringen, de unga vuxna som snart stiger ut i arbetslivet. Jag ser min egen framtid i de äldre gästerna: svärmor och svärfar, storasyster, äldre kolleger. Tillsammans speglar de den jag varit, är och ska bli. Tillsammans fyller vi år, och vittnar samfällt om hur underbart skönt livet är.

Det är inte jag som fyller år. Det är ju vi! tänker jag något förvirrat i ett skede av kvällen, och jag känner att den tanken är rätt.

Att leva är att finnas till i ett ständigt flödande sammanhang med andra människor.

Samma insikt delar den finlandssvenska lyrikern Lars Huldén i sin dikt Att arbeta tillsammans. Han skriver den på sitt modersmål, Munsaladialekten med ett intro som många finlandssvenskar kan citera:

Hä ä in lykko / tå an kan arrbeit ilaag / mä tem såm an höör ihåop mää.

(Det är en lycka/då man kan arbeta tillsammans/med dem som man hör samman med.)

Kärleksfullt skissar Huldén de arbetsföra föräldrarna, barnen som börjar duga till något och de gamla som kanske inte orkar så bra som förut. Alla är de med i höbärgningen på ett utskifte – och alla slår de sig ner när matmor kommer cyklande ut med maten.

Tå sessist vi allihåop i ladun åsta äta / Tå va vi allihåop / Vi va vi tå.

(Då satte de sig alla i ladan för att äta./Då var vi allesammans./Vi var vi då.)

Min blick glider över festens gäster. Kravatter och klänningar. Vi har slagit oss ner i höladan. Vi firar i tiden.

Vi är vi nu. 

 

 

May Wikström

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar