Ständig förnyelse — är det det vi vill ha? Efter att Staffan Werme har lämnat lokalpolitiken har han blivit tvungen att debriefa sig själv. Han trivs inte med politikens ytlighet.
En del av det som definierar dig som person är fäst långt inne i dig. Vissa normer, värderingar, livsmönster som en gång satts på pränt inuti dig förändras kanske sakta, kanske inte alls. Men runt dem skapas nya mönster. Mönster som rivs, byggs på nytt, byggs om, byggs till. Alla livets intryck förändrar dig. Ibland är du medveten om förändringen, ibland kanske det innebär ett livsavgörande val. Men oftare är förändringarna små, glidande, omedvetna. Och slutpunkten i en värderingsförändring var kanske inte ens känd när det första lilla steget togs.
I 25 år definierade jag mig betydligt mer än mindre som politiker. Den politiska världen, med alla dess fel och brister, var min vardag. Och det förändrade mig som person.
Utan att själv vilja det avslutade jag min lokalpolitiska gärning under våren 2014. Och under ett år har jag varit tvungen att debriefa mig själv. Det handlar om att aktivt arbeta mot en del av de värderingar som dagens politik framhäver; ytligheten, snabbhetskraven, det ökande behovet av personkonflikter, statusjakten ... Men det handlar också om att orka släppa: makten, insikten om att andra tycker att man är någon, kändisskapet …
Min bild av västerländsk demokrati är mörk. Jag tror att vi står inför en situation där både det inre och det yttre trycket kommer att omforma demokrati och politik på ett sätt vi i dag inte inser. Men vi tar ständigt små steg i samma riktning. Det handlar om förytligandet, om att person blir viktigare än politik, om att känna ”rätt” människor, om ett samhälle som allt mer delas mellan de allt färre som är inne och de allt fler som står utanför (och då inte bara de utsatta).
Det handlar om en politik där faktabaserad kunskap ersatts av lyckat kampanjarbete. Och det handlar om en politik som inte vet vilka värderingar som är viktiga grunder för det fortsatta samhällsbygget.
När jag en gång i 30-årsåldern engagerade mig politiskt, gjorde jag det bland annat för jag tyckte att kyrkan blivit för trång. I politiken skulle jag få möta fler, diskutera mer, finna både konflikter och samsyn i svåra och enkla frågor. Men det jag mötte var ett antal organisationer som var som en spegel av frikyrkligheten. Lika trång. Lika ensartad. Lika fokuserad på det interna.
Som ett gammalt par har frikyrkor och partier vandrat tillsammans i 150 år. Sprungna ur samma rörelser. Byggda från samma värderingar. Stelnade i samma strukturer. Sökande samma förnyelse i den modernitet som nu är allt.
Men denna modernitet är ofta förknippad med helt andra värderingar, eller helt i avsaknad av stabila värderingsmönster, än vad vi hittills byggt vårt samhälle och våra kyrkor på. Normernas långsiktiga, sträva stabilitet byts mot kortsiktiga mjuka erbjudanden till luststyrda människor.
Är det rimligt? Ska vi acceptera att vi människor, samhället och även kyrkan och tron alltid förändras i allt? Eller finns det något djupare i religionen, nästan oförändringsbart? Något som kunde bära oss tryggare in i den ständigt förnyade framtiden?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR