Finlands lutherska biskopar kritiseras för att den nya deklarationen inte innehåller tydliga levnadsregler. Men det viktiga är självklart att kunna tänka själv, skriver May Wikström.
Den lutherska kyrkan i Finland har under årens lopp ibland publicerat dokument som man försökt ge medial bärkraft genom att rubricera dem ”teser”.
I höst har biskopskollegiet gett ut en gemensam deklaration som fått namnet Inbjudan till enhet. Vid lanseringen för ett par veckor sedan hette de kort och gott ”biskoparnas teser om enhet”.
I bottnen ligger en uppriktig oro för hur kyrkans kropp ska hålla ihop i framtiden. Det är en oro som biskoparna delar med flera lekmän och aktiva inom kyrkan — för alltsammans började med att en skara kyrkomötesombud i det finska kyrkomötet skrev en motion om att kyrkan måste göra något för att motverka intern splittring och hätskhet.
Sagt och gjort. Kyrkan skred till verket — och tillsatte en arbetsgrupp, som efter lite funderande landade hos biskopsmötet. Det var alltså resultatet av deras tankearbete som spikades under ett relativt hyfsat medie-uppbåd.
Det som var sympatiskt var att också bis-koparna tydligt kände igen det slitsamma i att leva mitt emellan åsikter som är så olika, att de ibland gått i stå och tappat förmågan att lyssna in någon annan. Gruppens ordförande Tapio Luoma, biskop i Esbo stift, kom fram med en viktig vardagspärla: ”De här teserna kan vara bra att plocka fram den där ena gången när man är redo att utbrista: Men hur kan du tänka/säga så du som är en kristen/förnuftig människa?”
Som teser betraktat hänger de här skrivningarna kanske på lite svaga spikar kan mången tycka (… och det hann också en del kritiker uttrycka). De är sex korta utsagor följda av en utläggning på ett par stycken. I stil med: Det är inte meningsskiljaktigheterna utan vår oförmåga att handskas med dem som hotar enheten. Och i förklaringen bland annat: En gemenskap som inte respekterar olikhet blir kvävande. Olikhet som inte respekterar gemenskapen leder till splittring.
För kyrkan är inte i sin grundkaraktär en åsiktsgemenskap. Den är ett splitterverk som har ett enda centrum. Kristus själv.
På grund av kyrkans långa interna kamp när det gäller partnerskapslagens följder för kyrkan hade många önskat sig mera konkreta påbud från biskoparna. I stil med ”gör si men inte så!”
Vid presskonferensen lyfter en av medlemmarna i arbetsgruppen fram det som mycket handlar om. Hon heter Irja Askola, Finlands första kvinna som biskop, med säte i Helsingfors.
”Vi biskopar får allt som oftast höra att vi borde drämma näven i bordet och ryta till. Men nu är det dags att vår kyrka går från kommandokultur till kommunikationskultur.”
Någon uttryckte det hela en gång med att ”det är lutherskt att tänka själv”.
Det är en frihet värd att leva och dö på.
Men uschamej så oändligt mycket svårare.
Just så svårt som det kan och antagligen måste vara.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR