Vad ska man göra när det är för sent att stoppa katastrofen? För där är vi med klimatkrisen. Vi hade chansen att stoppa den. Vi valde att låta bli. Nu är den här.
Katastrofer har skett tidigare. Kyrkans traditionella sätt att möta dem är genom botgöring, ett ord vi knappt minns, än mindre förstår. Vi tänker kanske att det var något som lite mer primitiva kristna, som inte förstod att Gud är kärleksfull, gjorde för att blidka Gud och straffa sig själva.
Men botgöring handlar inte om att straffa sig själv. Botgöring handlar om att visa ånger, men framför allt om att reparera det som gått sönder. Därför har kristna i alla tider vänt sig till botgöring när katastrofer i form av pandemier, krig och svält är ett faktum.
Orsaken till att vi har så svårt att förstå botgöring är att vi tenderar tänka på synd, förlåtelse och nåd i juridiska termer. Vi tänker att Guds nåd, och hela poängen med kristen tro, är att Jesus tar på sig vårt straff som vi tilldömts för vår synd.
Överstora koldioxidutsläpp
Det här är inte fel, men otillräckligt. Ett problem är att det inte hjälper oss att se de konkreta konsekvenserna av vår synd. Vi har syndat med överstora koldioxidutsläpp och en livsstil som hotar ekosystem och utrotar arter. Om vi då förstår att Gud förlåter oss i termer av ett juridiskt beslut, så kanske vi känner oss bättre, men koldioxiden är kvar i atmosfären.
Men det finns andra sätt att förstå Guds förlåtelse. Under medeltiden dominerade bland vanliga troende tanken att Guds förlåtelse handlar om att själens hälsa upprättas. Det onda vi gör skadar vår själ på samma sätt som dåligt leverne skadar vår kropp, och krig och farsot skadar samhället. Man tänkte också att kropp, själ och samhälle hängde samman.
Botgöring rimligt
I en sådan logik blir botgöring rimligt. Botgöring syftar till att göra oss kapabla att ta emot Guds helande nåd. Medeltidens människor fastade, pilgrimsvandrade och gav allmosor för att de tänkte att genom att stärka sina själars hälsa kunde man också återföra harmonin till samhället.
Det samma gäller i dag. Vi vet att det är samma synd – vårt sätt att leva med konsumtion och expansion i centrum – som hotar vår värld, våra samhällen och våra själars hälsa. Klimatkrisen, kriminaliteten och depressionsepidemin är samma kris.
Orsaken till att vi har så svårt att förstå botgöring är att vi tenderar tänka på synd, förlåtelse och nåd i juridiska termer.
Botgöringens logik hjälper oss att se att ett liv i klimatkrisen inte bara handlar om att tvingas ge upp det som gör våra liv lyckliga, utan om att i stället göra mer av sådant som gör livet värt att leva. Botgöring i vår tid kan handla om att plantera träd, återställa våtmark, att återintroducera arter som försvunnit. Men också om att bygga relationer med människor som misstror varandra, och med dem som fått lida för vår livsstils skull. Ju mer vi gör av det verkligt meningsfulla och vackra, desto mer får våra liv innehåll och vår omvärld liv.
Vi behöver inse att det sätt vi lever på, med ständig fokus på att tillfredsställa våra begär efter det nya, kväver våra själars naturliga liv. Det är att aktivt hindra Guds nåd från att nära våra själar.
Vi behöver alltså återvända till det som var människans första kallelse: att vandra som trädgårdsmästare i den värld Gud gett oss och tjäna det liv som finns där. Ett rikare liv går inte att tänka sig.
Patrik Hagman
teolog och författare, bosatt i Åbo i Finland
LÄGG TILL NY KOMMENTAR