Höstens deadlines pekar mot avslut

När jag vaknar på morgonen är det plötsligt kallt. Jag räddar de sista tomaterna och paprikorna på balkongen från nattfrosten, sätter pelargonerna på vinterförvaring. Anoraken kommer fram ur garderoben och sandalerna får byta plats med vinterkängorna. Morgonen därpå är det dags att dra tillbaka klockan till vintertid. Sommartiden avslutas, denna gång kanske för evigt. EU-kommissionen har beslutat att alla länder själva får välja vilken tid de ska tillämpa och meddela detta senast 19 april 2019. Det känns ändå betryggande att frågan om evig vintertid inte är en fråga om införande av evig vinter, eller sommar för den delen.

Plötsligt är det bara tre dagar kvar tills jag har deadline för min sista krönika till Sändaren. Det är förstås inte så plötsligt egentligen. Jag har vetat manusstopp i ett år, men under en höst präglad av avslut har just detta gått mig förbi. Det är två månader kvar tills kursen i psykoterapi är slut och en månad kvar tills min sista hemtenta ska vara inlämnad och min utbildningsterapi vara avslutad.

Vi läser om avslutningsprocessen i terapin, lär oss om hur den väcker andra avslut till liv inom oss. Vi går igenom och sammanfattar vad vi lärt oss, hjälper varandra att förstå oss själva och de processer som pågår inom både oss och våra klienter. Vi lär oss det vi redan vet, att avslut är viktiga.

Jag sitter vid datorn och försöker varva hemtentan med att skriva på min krönika. Ganska snart ger jag upp och tar tag i trapphusstädningen istället. I en tillvaro präglad av diffusa avslut med krav på prestation blir städningen ett skönt avbrott, ett överstigligt projekt som är klart på en halvtimme. Jag känner mig nästan fånigt nöjd när jag sätter in skurhinken i städskrubben och flyttar över magnetskylten ”Trapphusstäd” till grannens dörr.

Det är tydligt att vi människor behöver de här praktiska projekten och den tillfredsställelse de skänker oss när vi slutfört dem. Jag tror att det är en anledning till att köerna till kommunens återvinningscentraler ofta ringlar långa på helgerna och kanske är det också därför som så många, liksom jag, dras till husliga projekt när det är dags för hemtentor och dead-lines i arbetet.

Många säger sig ha svårt för avslut och hoppar helst över dem. ”Men vi stöter ju säkert på varandra i andra sammanhang” säger vi, fast vi vet att det med all sannolikhet inte kommer hända. Ofta hör vi personer säga att de är rädda för att gråta vid avslut. Andra är rädda för att inte gråta och därför bli missförstådda. Frågan är om det är avslutet vi är rädda för eller vad det kommer att väcka inom oss och hur vi kommer visa det? Oavsett vilka känslor avslut väcker tror jag att de behöver få utrymme.

Vi människor är komplexa och ofta existerar flera känslor parallellt inom oss. Genom att vara ärliga med det och visa respekt för att vi också uttrycker oss på olika sätt kan vi hjälpa varandra att inte hoppa över avslut. För avslut är viktiga, för viktiga för att glömmas bort.

 

 

Moa Mellbourn

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Am Ende kommt immer der Schluss! /Max Raabe ;-)