På en uteservering i det himmelska Karlstad sitter Gud Fader, den heliga Ande och Jesus. Per-Inge Lidén delar sin värmländska gudsbild med Nils Frykman.
Jag tror på Den Heliga Treenigheten. På riktigt. Alltså inte bara en sammansatt gudom sådär i största allmänhet. Himlen är för mig ett himmelskt Karlstad nedstigande till oss en evigt sommarvarm junikväll. Mitt i den eviga staden ligger Drottninggatan. Där avlöser änglabanden varandra med sång och multikulturmusik. Alla nämnder och förvaltningar är upplösta förutom den himmelska kultur- och fritidsnämnden, ty i den heliga skrift talas enbart om körsång, evig fritid och böcker som ska öppnas och därmed förvaras på bibliotek. Och där, på uteserveringen vid Ginas restaurang sitter dom. Gud Fader, den Heliga Ande och Jesus, pratande och resonerande om människornas öden på jorden.
I mitt böneliv tar jag mod till mig och går fram och hälsar. Först på Fadern. Det gör alla andra allmäntroende, judar och muslimer också. Min relation med honom är lite respektfull. Vem vill liksom berätta om alla tokigheter i sitt liv direkt för farsan. Jag föredrar därför att tillsammans med andra i den världvida kyrkan be Herrens bön. Känns bra. Därefter hälsar jag på den Heliga Ande. Hon är visserligen såväl skapelsens som kyrkans livgiverska men runt henne är det så fullt av skäggiga ortodoxer och slätrakade evangelikaler som ”bara” ska lovprisa henne hela tiden så jag får liksom inte en syl i vädret.
Så jag drar fram en stol och sätter mig hos Jesus. Han är min broder och vän och räcker mig dessutom alltid en bägare vin och lite bröd. Vi pratar. Det har vi gjort i 55 år. Jo, jag ärvde Jesusfromheten av min mor Eivor med modersmjölken. Om inte tidigare. Nåväl. Vi resonerar om mitt liv och andras, om svårigheter, synder, glädjeämnen, sjukdomar, livets svåra val, kärlek, sex, död och sjukdom. Han lyssnar. Skrattar lite. Gråter. Brorsan liksom. Den gode vännen. Och vi har en deal. Han kommer aldrig och lägger sig i mitt liv när jag inte vill. Han öppnar bara när jag kommer och bultar på. Är jag trött ber jag Jesusbönen: Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig, syndare. När jag var ung tog jag bort det sista ordet. Ju äldre jag blivit desto adekvatare känns det.
Får man ha en sådan gudsbild? Ja i Värmland är det i alla fall tillåtet. Nils Frykman gick en gång på lärarseminariet här i Karlstad som ung student. Därefter arbetade han i såväl Sunne som Chicagotrakten. Han skrev sånger. Lite missionshusschlager om ni frågar mig. Han borde varierat sig lite innehållsmässigt. Men han beskriver värmländskt radikal missionshusteologi bättre än någon annan. Livet stormar, överheten härjar och har sig, men Jesus är min vän och broder. Så här beskriver han himlen. Hela tiden.
Där får jag möta min vän så god,
min vän så god, min vän så god,
som här lät offra sitt eget blod
till min och allas försoning.
Där brusar sången så hög och klar,
en glädjeström genom hjärtat far,
och evigt stannar den hos mig kvar
i himlens härliga boning.
Amen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR