Ger du modet vidare?

Kvinnan, en framstående advokat i min egen ­ålder, frågade varifrån jag får modet att tala så öppet om min tro – modet att stå upp för den och skriva böcker och hålla föredrag, och att leda kurser och retreater som den som vi var på i maj i Melegís söder om Granada.

Jag svarade att jag inte tycker att jag är modig. Jag är ingen hjälte, inte stark, inte full av själv­säkerhet och djärvhet.

Jag kan inte få mer ont än jag har

Men jag miste min yngste son för snart nio år sedan. Jag kan inte få mer ont än jag har, så jag kan lika gärna vara ärlig.

Och jag har fått några förmågor som gör att jag har en plikt att göra gott. De syner och ljusupp­levelser som jag har fått och får från Gud kan varken bevisas eller dokumenteras, men de har lagt en visshet i mig om att Gud finns och älskar oss.

Jag kan inte bygga eller rita kyrkor

Mitt sätt att göra gott är att använda de förmågorna som jag har finputsat under mina drygt 30 år som journalist. Jag kan ställa frågor, skriva och tala. Jag kan inte bygga ­eller rita kyrkor, arbeta som läkare eller vara konstnär.

Jag är inte modig, svarade jag kvinnan, för alla de som jag berättade om mina upplev­elser för under de första åren var snälla mot mig. Först när Jeg mødte Jesus kom ut 2015 mötte jag vrede och fördömelse, men i långt, långt mindre omfattning än både troendes och icke-troendes varma och nyfikna sätt att närma sig mig.

Så är det fortfarande.

Fördomarna om människors fientlighet har fallit, en efter en.

Kanske för att många själva har haft upp­levelser som liknar mina. Nästan tre av fyra svarar ja på frågan om sådana upplevelser, det visar ­undersökningar från bland andra PEW Institute i USA och brittiska BBC, men många talar inte så mycket om dem.

En del skriver till mig att de håller tyst därför att de är nervösa för att möta ateister som aggressivt och snabbt kommer att avvisa den religiösa aspekten.

Vill inte låta sig tvingas in i fack

Andra vägrar tala med kyrkfolk, i vid bemärkelse. De vill inte låta sig tvingas in i något fack, eller de tror inte att de kan formulera sig korrekt.

En del har dåliga erfarenheter av att ha ­öppnat sig för präster och för andra som menar sig äga de rätta orden och den rätta tron och som ­stänger öronen och talar själva så att den som ville ­berätta blir tyst.

Särskilt svårt är det för dem som, liksom jag och kvinnan som ställde frågan till mig i Sydspanien, inte är med i några kyrkliga sammanhang. Vi har inte orden. Och vi skulle behöva tid och omsorg för att kunna hitta vårt eget sätt att leva med våra upplevelser.

Själv har jag i stort sett bara hört vänliga ord, men min man (som är klok) kallar mig vil-døv. Det är ett danskt uttryck som vi oftast använder om barn som bara hör det de vill.

Han har nog rätt.

Charlotte Rørth
journalist och författare

Det behövs en insats.

De av oss som kan måste ge modet vidare.

Vi måste lyssna

Det gagnar alla att kunna samtala om de stora frågorna i livet. Och det handlar just om att samtala. Inte om att övertala. Vi måste lyssna, inte pressa våra svar ner över den andre. Det kan beröva vem som helst modet att försöka formulera sig om något så fint och hjärtenära och så provocerande för medvetandet som upplevelser och sorg och kärlek och tro.

Pingsten ger oss en uppgift. Den är också att ge andra mod.

Som den danske psalmdiktaren Hans Anker Jørgensen (1945) skriver i ”Hvad er det at møde den opstandne mester”:

Det er som en ånd gennem lukkede døre

i kød og i blod

der sender os, siger os, hvad vi skal gøre,

og indgyder mod,

så den, der er bange for hån og for stening,

tør gøre i dag, hvad der evigt gir mening.”