Det har varit intressanta veckor efter att jag i denna tidning skrivit om konferensen Jesus älskar hbtq. Reaktionerna har varit irriterade, kärleksfulla och indignerade. Jag har haft svårt för dem, alla tre.
Kort sammanfattning: Konferensen samlade karismatiska frikyrkliga bibeltroende till bön, gudstjänst och bibelstudium. Jag åkte, på privat initiativ, för att jag var fascinerad och hade en känsla av att det skulle bli historiskt. Jag blev tagen, så tagen att jag var tvungen att skriva om det. Det var unikt att se bibeltroende kristna längta efter att bara få tillhöra den kropp Gud redan förklarat att de är lemmar av.
Sant och relevant
Och texten skapade alltså en rad olika reaktioner. Kärlek, eftersom de grupper som varit marginaliserade nu kände sig sedda. Det är naturligt, men också knepigt. Jag ryggdunkas och får beröm, men jag skriver inte för att jag tillhör deras lag, är deras kompisar. Anledningen till att jag skriver är för att det var sant och relevant. Jag åkte dit och överrumplades av en berättelse som behövde berättas.
Vilket för oss till den indignation jag mött. En nära – hbtq-tillvänd – vän var till exempel förvånad över mitt plötsliga intresse för homosexualitet i karismatiska frikyrkor. Varför kände jag ett ägarskap för just detta? Problemet är gammalt och varför inte lägga tid på något större och viktigare? Jag förvånades av frågan, eftersom det var en slags ”whataboutism”. Men jag fick också fundera. Kanske handlar det om en egen skam? Över att frågan varit just så oviktig för mig.
… vi förstår att vi inte kan leva ett liv och en tolkning utan förändring.
Jag har levt i en frikyrklig miljö där jag aldrig konfronterats med frågan på något praktiskt vis. Men när jag nu får exempel i min omgivning blir det brutalt och genant på samma gång: Hur har det här kunnat hållas så långt bort från kyrkan? Utan samtal? Hur kan kyrkor tro att människor kan skiljas från sin läggning, eller att det går att kräva celibat av den som inte orsakar skada. Har jag inte en plikt att höja rösten, när hyckleri och orättvisa sker.
Irriterad reaktion
Vilken orättvisa? Ja, det var den irriterade reaktionen från pingströrelsens ledare Daniel Alm, som efter min text twittrade ”Vilken kyrka säger att homosexuella inte är välkomna?” Jag är osäker på om han läst texten, eftersom den inleds just med att pingstkyrkan inte ens vill hyra ut sin lokal till en konferens med namn Jesus älskar hbtq. Hans tweets raderades sedan.
Böjt mig för världens värderingar
Till sist förekommer irritation från de som ser en sekularisering. Som tycker att jag, i takt med tillgång till offentlighet, böjt mig för världens värderingar. Att jag inte står upp för Bibeln och att kyrkan är den marginaliserade. Kyrkan säger ju bara vad Bibeln predikar? Vilket inte är sant. Med risk för att bli tjatig så är Bibeln tydlig om kvinnans roll i församlingen, liksom äktenskapsbrott. Och hoppar vi bakåt några hundra år kan vi också prata om synden att begära ränta. Jesus talar själv om att inte ens förvänta sig lånepengar tillbaka. Kyrkan predikade denna bibliska sanning i 1 500 år. Tills Jean Calvin sa: Ska vi inte förstå det här lite annorlunda? Vilket föst möttes med protester, men i dag finns knappt en frikyrkomedlem utan lån.
Vid alla dessa fördjupade tolkningar har delar av kristenheten larmat om kollaps. Det har aldrig blivit kollaps. Ingen skyller kyrkans tillstånd på ränta, kvinnor eller äktenskapens kollaps. Men vi förstår att vi inte kan leva ett liv och en tolkning utan förändring. Det vore omänskligt – och kanske till och med ogudaktigt.
Emanuel Karlsten
journalist och föreläsare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR