Den som har mångfalden i sin blick, kan se verkligheten från flera håll

På biblioteket dit jag går om somrarna står en pojke. Jag känner igen honom, trots att jag aldrig sett honom förr. Med milda bruna ögon frågar han bibliotekarien om råd. Med försiktiga ord trevar han sig fram i det svenska. Ler lite försiktigt, som om han är osäker på om hans ord blir rätt. Bibliotekarien svarar med svårare ord än de han kan, och han lyssnar uppmärksamt. Han får svar på sina frågor. Hans ögon har hopp.

Jag cyklar med den nya röda DBS:en jag fått i födelsedagspresent på min tioårsdag av min mammas nya man. Flickan som bor i lägenheten under oss cyklar framför mig. Hon talar bara svenska, jag förstår bara några få ord. Hon heter Annika, och ska visa mig runt i den lilla staden. Jag tänker på Pippi Långstrump. På ett annat språk än hon.

Utan svenska ord och med en lillebror i handen har jag följt med min mamma på äventyr i ett nytt land. Det är sjuttiotal och att komma till den lilla staden från Finland är exotiskt. Det finns Skogaholmslimpa och formbröd och jag undrar var det riktiga brödet är. Ännu är det långt till all världens mat på ICA och Thailandsresor på julloven.

Att cykla igenom den lilla staden tar inte lång stund. Ändå är vägen lång, och fast jag är född i en större stad, känner jag mig vilse. Hon cyklar långt, jag håller mig bakom henne. Till slut stannar hon vid en kiosk i utkanten av staden. Hon lär mig att köpa godis. Hon pekar på de olika godisarna. De har olika namn, och mannen i kiosken lägger bitarna i en påse. Lejonhuvud. Kokosprick. Jag lyssnar och lär mig.

Med varsitt lejonhuvud i munnen cyklar vi vidare, ända tills jag är så trött att jag inte orkar mer nytt. Hon är hemma, jag är i ett nytt land, vilse i en stad ingen går vilse i. Jag är oändligt trött och jag vill bara hem. Hem till det jag känner igen. Till lägenheten som sakta förvandlas till ett hem. Till mitt rum på Idrottsgatan, som jag delar med min bror, där jag har mina finska Pippi-böcker. Jag försöker forma det nya inuti mig, ännu har jag inte blivit svensk i min blick. Ännu har jag inte sagt ett ord till flickan som aldrig vill sluta cykla. Nu öppnar jag min mun och säger mina första svenska ord: Hem. Jag vill hem.

Den som har mångfalden i sin blick, kan se verkligheten från flera håll. I fler än en färg.

Den som har spår i hjärnan av flera språk, kan höra klanger där emellan, och ofta höra det som inte sägs.

Den som ofta fått byta hem kan också bli rädd, tappa sitt hopp om dörrar stängs och frågor inte får ställas.

Den som smakat på annat liv längtar inte nödvändigtvis tillbaka. Den bara vet att det finns.

Jag kom till den lilla staden på sjuttiotalet. Han kom i år.

Pojken ler med de milda bruna ögonen. Han tackar bibliotekarien och går iväg med sin hög med böcker. En dag kanske han blir statsminister.