Den kristna skammen

Jag står med kyrkorna i stan i universitetets korridor och sträcker ut min lapp om kristet musikcafé lite längre. Säger ”välkommen”, ”gillar du musik?” och ”ny i stan?”. Ingen stannar. Alla går till nästa mässmonter och det är frustrerande. Här erbjuder vi ju världens bästa grej. Inte bara för studierna, utan för evigheten. Gud, skaparen av allt, frälsningen, tron som jag byggt hela mitt liv på, min egen vitlöksmarinad. Det går in i allt varken jag vill det eller inte. Men det är inte det jag säger där jag står i en stor töntig knallröd t-shirt med texten ”Älskad” och gör reklam för en happening jag själv inte vill gå på. Jag förpackar meningen med livet i samma låda som min skämskudde och då är det kanske inte så konstigt att kondomer och karameller slår högre. Jag backar.

Första dagen på journalistutbildningen kunde jag peka ut de andra i klassen som var kristna. Jag har hört andra göra detsamma om mig. Men trots att detta är en så stor del av mig att det till och med syns, töntskäms jag. Och jag är inte ensam. Enligt religionshistorikern David Thurfjell tycker många kristna i Sverige att det är pinsamt att berätta om sin tro. ”Den som är kristen måste komma ut, ungefär som en homosexuell person behöver göra”, sa han till SVT i julas. För kristen kan innebära förlegad, ovetenskaplig och extrem.

Hur många gånger har jag inte skämts över en frikyrka eller pastor som spårat ur? Skämts för hbtq-ovänliga, rasister, klimatförnekare och andra ”kristna” som citerar suspekta bibelord med stora bokstäver på Facebook? Och dessa urtrista, urvattnade gudstjänster med ingen som helst verklighetsförankring. Jag vill inte förknippas med det som kristen. Jag är ju inte som dem.

Säkert har flera kristna känt så om mig, denna nyktra, tvärflöjtande scoutledarplugghäst som i högstadiet startade den kristna skolgruppen Frog (fully rely on God), som inte ens mina kristna kompisar besökte. När jag i gymnasiet hade en egenmålad t-shirt med felstavat ”I’m a believer” skämdes säkert någon och kanske tänkte raggaren ”jag ska kissa på hennes tro och mesiga biblar” när jag stod på stan och delade ut bullar och kaffe (men han fegade ur och kissade bredvid istället).

Jag skäms för andra kristna, andra skäms för mig och jag skäms för min uddlösa tro när människor som trots livsfara vill döpas genast, kanske i badkaret, och gråter av lycka, medan jag i mitt dop mest fokuserade på att inte få mens.

Men all denna skam och pinsamhet förstör. Skam lockar ingen till sig. Skam bygger inga kyrkor. Den solkar ner essensen av kristen tro. Det är bara så att vi kristna liksom alla andra är människor och olika. Tyvärr och tack och lov.

Därför är kristen skolgrupp aldrig ett tvång och alla måste inte bjuda in till musikcafé. Vi brinner för olika frågor, tron får olika konsekvenser. Sebastian Stakset kan evangelisera i tv, Joel Halldorf kan skriva intelligent i Expressen och Annika Spalde kan protestera mot svensk vapenexport genom att sabotera Jas 39 Gripen-plan.

Det är inte pinsamt att vara kristen. Det är inte pinsamt att tro och leva ut tron på det sätt som hjärtat mest klappar för. Pinsamt är det om vi börjar tro att karameller och kondomer är mer eftertraktat än tro. Om vi tappar bort hur viktigt vårt budskap är.

 

AnnaSara Dahlén Gotting

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar