Bikt från klimatskuld

Inte för att jag vill skryta, men jag färdas på naturgas. Inte min egen, men … Slaktspill och trädgårdsavfall får min bil att rulla fram genom landskapet. Jag är oerhört nöjd med detta. För att inte säga ödmjukt stolt. Varje gång jag kommit fram och parkerat bilen känns det som om jag kliver ut ur en biktstol. Jag känner mig skuldfri och avlöst. Med min prästerliga rätt tillskriver jag mig själv absolution. Givetvis vet jag att det är en chimär. Inte ens jag själv kan helt lura mig in i den orimligheten. Skulden bär jag ändå med mig, fast något lättare måste jag ändå erkänna att den är. Bilens drivmedel har avlastat mitt dåliga samvete.

En man i min ålder, västerlänning, är en lika hotande som närvarande naturkatastrof. Jag förbränner mer energi än jag har förmågan att svara för och i nästan alla avseenden. Mitt liv är tyvärr inte bara bilkörning. Som bekännande troende förminskas inte känslan av den annalkande katastrofen. Snarare tvärtom. Från Bibelns första bok till den sista genomsyras budskapet av delaktighet i det skapade, ett förvaltarskap. Det handlar om hela livets evangelium.

Medan klimataspekterna tar allt större plats i våra väderleksrapporter och nyheter blir jag mer och mer påmind om ett nedärvt ansvarstagande som bottnar i min tro. Det metodistiska arvet i mig har övertygat mig om att inget evangelium kan överleva utan socialt patos och konsekvens. Det dör. Jag inser mer och mer att ett evangelium utan miljömässig grundton är lika dödsdömd och förljugen. Det handlar inte bara om människans inre klimat, utan återspeglas i vårt sätta att förhålla oss till varandra, till vilka varor vi handlar, vilka resor vi gör, vilka filter vi låter kyrkkaffet rinna igenom innan det serveras. De globala aspekterna ryms i en liten vattendroppe och vise versa. Livet är vävt i ett stycke, skapat i en enda tro, och vi är del utav det vare sig vi föredrar att blunda för sammanhangen eller inte.

Någon grad varmare och en regnfri dag vid stranden unnar jag mig gärna, men när gårdens kor har sökt sig till det bräckta vattnet i Östersjön och dricker i timtal väcks ändå en oro i mig. Är det jag och mitt sätt att leva som orsakat detta?

För många år sedan stod jag inför en grupp skolbarn i Solola vid den turkosa sjön Atitlan inbäddad mellan vulkantoppar i centrala Guatemala. Längt fram i gruppen satt en liten tjej. Det var uppenbart att hon var lika fascinerad som skrämd över min närvaro i klassrummet. Hon betrakta mig uppifrån och ner, min fina kamera, min bandspelare, mina skor, min osannolika längt och rondör.

När samlingen skulle avslutas tog hon till orda. Hennes fråga tolkades från hennes eget språk – quiché – till spanska och så till svenska när den försökte landa i mig. ”Har ni stor utlandsskuld i Sverige?” Jag visste inte vad jag skulle svara. Skamsen insåg jag att jag hade stått där och förkroppsligat inte bara utlandsskuld utan troligen ren rovdrift. Och jag är medveten om att min skuld till henne bara har vuxit med åren.

Det är alltid något barn – främst flickor – i Tredje, Fjärde eller Femte världen som tvingas betala för min överkonsumtion. Mitt sätt att leva har ett pris och hon har tålmodigt lagt ut för mig. Jag kan väl inte säga att jag ser fram emot fakturan, men jag är medveten om att den kommer.

 

 

 

Tomas Boström

  • 2 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Bikten från klimatskulden med biogasbil låter mig tänka på att köpa klimatkompensation. Fungerar den eller är den en modern variant på avlatsbrev?

  • Bengt Viberg

    Lovvärda erfarenheter. Eftersom jag är ateist kan jag inte gå längre än att säga : Må himlens alla själar välsigna dig!