Vi behöver skönheten

Människan behöver bilder, föreställningar och drömmar. Skönhet är en motkraft som kan förändra samhällen och väcka tro.

Den här veckan pågår för tolfte gången ”Dandanat” – en unik kulturfestival i Betlehem som förenar palestinska och svenska musik- och dansgrupper. Festivalen arrangeras av Studieförbundet Bilda och det lutherska kulturcentret. Under dessa festivaler har det blivit så tydligt att estetik inte bara är kultur. Det är också politik och tro.

På något sätt överröstar sången och musiken – om så för bara några ögonblick –separationsmurens fula budskap och ockupationens missljud. I sådana sammanhang är kulturell kreativitet verkligen både en politisk protest och ett existentiellt uttryck för allas vårt behov av harmoni och livsglädje.

Som deltagare i flera Dandanat har jag just i dansens rörelser och musikens rytmer kunna se unga människors djupa längtan efter rättvis fred. Och så är det också på andra håll i världen. Många minns kanske bilderna i media av cellisten Vedran Smailović, när han spelade Albionis ”Adagio i g-moll” mitt i ruinerna under den smutsiga belägringen av Sarajevo åren 1992–1996.

Musikens skönhet blev där och då en gest av civilisation, i kontrast till det helvete som den långa belägringen skapade. Violinistens vackra musik blev också en politisk protest mot Serbiens granatattacker och prickskyttar som öppnade världssamfundets ögon.

Längtan efter något som kan lyfta oss över meningslöst våld och lidande är stor. Mer än någonsin behöver människan bilder, föreställningar och drömmar för att klara sig, men också för att gestalta en annan politik. Vi behöver med andra ord skönhet.

Skönhet är en motkraft som kan förändra samhällen och väcka tro. Men den är underskattad, trots att människan sedan urminnestider har spanat efter skönheten och hänförts av den. Vem har inte blivit stum inför ett storslaget landskap, soulmusik med Aretha Franklin eller en pianokonsert av Mozart?

I den nyss avslutade valrörelsen har skönheten i stort sett varit frånvarande. Därför inser vi inte att samhället är så mycket större än staten och dess riksdag, kommun och landsting. Det finns samhällssfärer som staten inte rår på, därför att dessa inte låter sig ”underkastas statlig kontroll”, som lobbyisten Marcus Uvell skriver i sin recension av Joel Halldorfs senaste bok om Guds återkomst (Smedjan 31 aug).

Uvell tillägger att det är fråga om samhällssfärer ”där människovärde och sanning alltid övertrumfar de sociala ingenjörernas ambitioner. En makt bortom maktens kontroll.” Till dessa hör definitivt kyrkorna och andra religiösa rörelser, därför att där har skönheten odlats – och borde odlas än mer.

Religionen betydelse som samhällsinstitution hör alltså samman med helheten (läs: heligheten) och den konstnärliga frihet som finns i skönheten. Där skönhet finns, där finns ett slags motkraft till vad Uvell kallar ”en allt mer platt sekulär statsindividualism”.

I detta perspektiv kan vi se att de politiska ledarna i Sverige än en gång har svikit väljarna genom att de lovat att läka alla brister i samhället – något de inte kan läka. Staten är begränsad. Just därför har politiker ett viktigt uppdrag att tillsammans föda fram utopier om ett godare och bättre samhälle, en vision som engagerar olika samhällssfärer och inte bara blir en fråga om statlig planering, reglering och ekonomisering.

Ett aktuellt exempel är omställningen av samhället till ett socialt och ekologiskt värdigt och hållbart samhälle. I den omvandlingen behövs också konstarterna och religionen, därför att det är där som människan kan framställas som ett löfte hon själv inte kan infria. Det är där som vi med ögat kan se utopier om paradiset som är bortom partipolitiska spel och högerpopulism. Det politiska livet i ett samhälle blir alltså vilseledande och ibland hatfullt utan skönheten.

Inte heller kyrkorna klarar sitt uppdrag utan konstarterna. Det är med ögat vi tror. Med blicken griper man Gud. Förnuftet räcker inte. Historien visar att kyrkorna har varit en av de största beställarna av konstverk av olika slag – från musikverk till byggnadsverk.

När jag bevittnat den pågående renoveringen av ett blyinfattat rosettfönster och en unik orgel i S:t Peters kyrka i Stockholm, har jag anat metodisternas insikter om skönhet. Man ville ha en ”riktig” kyrka. Och till det autentiska hörde skönheten. Ingenting i kyrkobyggnaden fick vara sekunda. Varken det andliga eller det materiella.

Vilka estetiska ideal finns i Equmeniakyrkan om detta? Vad är värdigt och vackert idag? En kyrkobyggnad och gudstjänstrum som är så vacker och värdig som möjligt är en gudstjänst i sig, något som inspirerar till bön och kärlek. Men när det är fult och slarvigt är det nedslående och ovärdigt, även om Gud är objektivt sett närvarande.

En av 1900-talets främsta teologer, Hans Urs von Balthasar, ägnade en stor del av sitt liv åt att lyfta fram den centrala betydelse skönheten alltid haft. När han skrev sin omtalade trilogi utifrån de tre klassiska idealen ”det sanna”, ”det goda” och ”det sköna”, vände han på ordningen. Allt börjar med vårt behov av ”det sköna”.

Enligt von Balthasar gäller detta även teologin. Den måste födas ”ur en hänryckningens vision av Guds härlighet, speglad i den fullkomliga avbilden, Jesus Kristus”. Därför är det växande intresset för ikoner, andlig läsning och retreater en positiv trend när detta blir en del av det teologiska studiet och samtalet i kyrkorna. ”Skönheten ska frälsa världen”, skrev författaren Fjodor Dostojevskij.

I våras satte Dramaten i Stockholm upp Paul Claudels pjäs ”Budskapet till Maria”. I den föreställningen finns en passage där Claudel berättar om hur han själv blev en kristen. Genombrottet skedde under en vesper på julafton i Notre Dame i Paris när kören sjöng Magnificat. Oväntat överväldigades han av musiken: ”På ett ögonblick rördes mitt hjärta och jag kom till tro.”

Detta är ett exempel på skönhetens evangeliserande kraft. Det var alltså inte förnuftsargument eller några moraliska föredömen som ledde Claudel in i tron. Det var skönheten i musiken som ledde honom in i trons stora äventyr.

Givetvis kom hans fortsatta resa att föra honom till såväl det goda som det sanna. Ja, vad man i musikens skönhet anar är kanske i själva verket sanningens och godhetens strålglans! Men det börjar i skönheten. Det är en poäng att fundera på, både i politiskt arbete och i kyrkornas verksamhet.

  • 1 Kommentar

  • Lägg till ny kommentar
  • Thomas Kärrlander

    Guds skapelse är skönheten och den kan vi än så länge njuta av i sverje, om vi bara bemödar oss titta upp från våra bildskärmar, böcker och tidningar.

    Men, än mer behöver vi leva i ande och sanning, något som vi sällan hittar ens hos de mest hängivna kristna.

    Alla är så indoktrinerade av världen att inte ens Guds Ord kan lämnas ifred. De kristna tolkar in sina favoritämnen i Skriften, som urvattnas tills Den helt förlorat sin ursprungliga betydelse och endast blir ett instrument i världens tjänst.