En av mina bästa vänner, en arbetskamrat och forskningsmedarbetare, har ett gravt funktionshinder. Hon föddes med cerebral pares, sitter i rullstol och är beroende av personlig assistent dygnet runt. Hon står mig väldigt nära, inte minst för att vi kan gråta tillsammans. Ibland trillar tårar av sorg, men mestadels är det skrattkramp som utlöser tårarna. När det är dags att söka projektmedel brukar vi alltid kolla vad som finns för "oss stackare". Finns det möjligen någon fond för CP-singlar eller lesbiska mödrar? Och vi skrattar så vi ligger dubbelvikta över tangentbordet. Men bakom skrattet finns förstås allvar.
Vi diskuterar de hinder som finns i vår väg. Det är ramper som saknas, hissar som står still och kyrkor vars trösklar är för höga för både henne och mig. Och vi jämför. Hennes annorlundaskap går inte att dölja - på gott och ont. När hon tränger sig fram med sin rullstol är det ingen som undgår att, ja, hon är rullstolsbunden. Funktionshindrad. Eller rullstolsburen, som allt fler lärt sig säga.
Med mig är det annorlunda. Jag kan enkelt dölja min homosexualitet eftersom jag utseendemässigt passerar för en ganska kvinnlig kvinna. Långt ifrån fördomens manhaftiga lesbian. Jag kan välja att inte visa att jag är annorlunda, det kan inte hon. Alla förstår ju att hon inte har valt sitt funktionshinder. Men har jag valt att vara lesbisk? Nej. Skulle jag välja att vara hetero, om jag kunde? Nej, det går inte. Ändå valde jag att leva som heterosexuell under en mycket stor del av mitt liv. Men under alla åren valde jag också bort mitt sanna jag. Idag lever jag som den människa jag hela tiden har varit, som den människa Gud skapade mig till. Nu lever jag mitt liv helt och fullt, tillsammans med en människa jag älskar. Precis som de allra flesta par tar vi ansvar för vår relation och strävar efter att leva i trohet resten av livet.
Min väninna i rullstolen har en diagnos — cerebral pares. Fram till 70-talet hade homosexuella också en diagnos. Att vara homosexuell ansågs vara en sjukdom. Hon har rätt till hjälp för att kompensera för sitt funktionshinder, så långt det är möjligt.
Jag och andra homosexuella behöver inte kompensation, men vi behöver rättigheter i jämlikhetens namn. Båda behöver vi ramper, lägre trösklar och ett välkomnande sinne hos dem vi möter. Också i kyrkan, där trösklarna inte alltid sitter i golvet utan i människors hjärtan. Jag önskar att fler vågade öppna sina sinnen och välkomna Guds skapelse precis sådan som den är — som jag är.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR