I ett valfebrigt Sverige har skolan tagit plats som den kanske enskilt största frågan.

Naturligtvis är skolan viktig. Oerhört viktig. Precis som frågan om vinster i välfärden, budgetunderskott och förutsättningarna för framtida forskning. För att nu ta några vältuggade exempel.

Men de är inte de avgörande frågorna för en värld som bokstavligt talat står i brand.

Även om Sverige just upplevt både skogsbrand och översvämningar, så är det väl ingen som längre inbillar sig att det handlar om specifika svenska företeelser, snarare en del av ett gränsöverskridande globalt klimatproblem.

På samma sätt som världens enorma flyktingtal är ett gemensamt problem för oss alla.

Ändå har det känts som att dessa frågor är för stora, eller för svåra, att ta upp i val-rörelsen. Tills nu, då Migrationsverkets prognos om ökade kostnader på 48 miljarder kronor för flyktingmottagandet under åren 2014—2018, tillåtits bli en valfråga.

De höjda mottagningskostnaderna leder till en exceptionell situation, tyckte Magasinet Neos redaktör Ivar Arpi, då han i Aktuellt hyllade regeringens försök att vända valdebatten mot mer brännande frågor.

Andra misstänker att regeringen är cynisk och utnyttjar människor i kris för egen valvinning. Siffrorna var kända redan i våras.

Flyktingfrågan och klimatet är också frågor som engagerar människor långt utanför partipolitikens snäva gränser.

Det politiska engagemanget i kyrkan speglas inte minst nu under det pågående Vårgårda möte, där de inbjudna politikerna så gärna talar om sin eventuella tro, om djup och perspektiv.

Att kyrkor och församlingar vill och vågar delta i den allmänpolitiska debatten och kanske lägga till nya dimensioner om medmänsklighet och solidaritet är viktigt. Och brukar tas emot positivt — så länge det inte handlar om mer kontroversiella frågor — som exempelvis fred och vapenexport.

Vi behöver bara gå tillbaks till mars och Svenska kyrkans biskopars skrift ”Ett biskopsbrev om klimatet”. Biskoparna anklagades omedelbart av Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, för att ”låta politiken gå före Gud”.

Och att tycka att kyrkan ska hålla sig borta från politiken är hon inte ensam om.

i en undersökning som Svenska kyrkan beställde år 2011 tyckte en majoritet av de tillfrågade att ett religiöst engagemang för utsatta människor var okej, men att kyrkan annars skulle hålla sig borta ifrån politiken.

Frågan är då var den hårfina linjen går mellan politiska frågor och samhällsdebatt.

Eller för den delen mellan tro och politik.

För en kyrka som jamsar med den som tillfälligtvis råkar sitta vid makten, eller sitter still i ett elfenbenstorn långt borta från de människor hon är satt att tjäna kommer också ovillkorligen att ses som irrelevant.

Bättre då att göra politik, som i exempelvis Jönköping , där kyrkorna ett par dagar i veckan samfällt ger stöd åt dem som tigger på gatorna.

Ett lysande exempel på tro och praktisk politik i skön förening. ¶