Det är nästan så det gick att höra hela Europa, och inte minst stora delar av Frankrike, andas ut av lättnad. För tidigt i söndags kväll stod det klart att Frankrikes nästa president inte kommer vara en ultranationalist med ett parti fyllt av dåligt kamouflerade rasister bakom sig. I en politisk tid präglad av framgångar för dem som ropar efter stängda gränser, högre murar och vitare gatumiljöer i Europa och USA är det befriande att Frankrike valde en president som står för samarbete och öppenhet mellan olika länder. Det ger oss tid att andas. Men frågan är om det också ger oss tid att vila.

Samtidigt som Marine Le Pen kampanjade för att bli Frankrikes nästa president bildade Nordiska motståndsrörelsen ett öppet nazistiskt parti i Sverige med sikte på riksdagsvalet 2018. Där kommer de knappast ha något att hämta i röster. Men normaliseringen av det extremaste av det högerextrema inom politiken skrämmer. 

Drygt elva miljoner fransmän röstade på presidentkandidaten från ett parti som fram till 2011 leddes av en dömd förintelseförnekare. Champagnen från Macrons segerbankett är redan urdrucken. Nya val väntar där rasism och intolerans måste besegras. Andas, men inte vila.

Sofia Walan