I praktiken är detta inte alltid så lätt. I min förra ledare (11 maj) analyserade jag några nya kyrkor som samlar mycket folk och gör stora sociala insatser i samhället. Jag argumenterade för att deras grundsyn i hög grad är konsumistisk, eftersom retoriken hela tiden sätter ”mina behov” i fokus. Den inställningen finns spridd i de flesta kristna sammanhang i dag: ”Vad får jag ut av det?”

Kan en konsumistisk kyrka vara jordens salt? Eller bidrar vi då omedvetet till jordens undergång, eftersom vi vägrar tygla det habegär som ligger bakom överkonsumtion och klimathot? Man kanske skulle kunna säga att nu låter kyrkorna socker komma ut ur saltkaret i stället för salt.

I USA har strävan hos evangelikala kyrkor varit att skapa ett ”kristet USA”. Framför allt har man kämpat för att bevara traditionella könsroller, slå fast att utlevd homosexualitet är synd och behålla äktenskapslagstiftning oförändrad. Uppdraget att vara jordens salt fick här formen av en konservativ kulturkamp mot liberala eller progressiva värderingar. Liknande strömningar har funnits och finns inom kyrkorna i Sverige.

Enligt Washington Post håller den självbilden nu på att drastiskt förändras. Konservativa kristna i USA börjar inse att också de har övertagit ”omgivningens” värderingar och livsmönster, trots all retorik om det motsatta. Rektorn för sydstatsbaptisternas teologiska seminarium, Albert Mohler, deklarerade nyligen att liberaler (the Left) vunnit kulturkriget:
– Vi är förlorarna i de massiva förändringar som kommit för att stanna. Därför måste kristna anpassa sig till de nya kulturella förutsättningarna och inse att vi är moraliska undantag.

Anpassning betyder inte här att man anammar omgivningens värderingar, men att man undviker att försöka trycka kristen privatmoral på hela samhället. Anpassning betyder även att man erkänner sin minoritetsställning. Därifrån är steget inte långt till det som frikyrkliga i Sverige betonat, nämligen att kyrkan inte ska vara en del av det maktägande etablissemanget – det må sen vara ekonomiskt, politiskt eller kulturellt. En position som mycket väl går att förena med att frimodigt delta i det offentliga samtalet om värden och värderingar, som bör styra samhället.

Sådan frikyrklig hållning går stick i stäv med vad Jerry Falwell, James Dobson och andra ”högerkristna” predikat. De evangelikala har dock inte lyckats med att ”take America back” till dess kristna rötter genom att erövra makten i samhället. Men samtidigt ser de inte heller några andra betydelser av saltet än privatmoral och maktpositioner. Det salt som postliberaler, katoliker och andra är i USA räknas inte.

Hur är det med kyrkorna i Sverige? Brottas vi med frågan om vad det innebär att vara ”jordens salt” i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle? Det är synnerligen problematiskt när det som orsakar folkstorm och engagemang bland kristna numera är formuleringar i kyrko-handböcker, missbruk av kyrkans pengar till privata resor och försvar eller kritik av lovsångs-musik.

Jag tror att ”jordens salt” innebär radikalt mindre fokus på eget välstånd, medlemsantal och gudstjänstfrågor och betydligt större fokus på andligt liv, evangelisation och social rättvisa. Som hela Bergspredikan lyfter fram – där Jesusorden om saltet ingår – är kyrkans liv och uppdrag i världen en ständig fråga om fokusering och prioritering!