Skicka drömmen vidare

Martin Luther Kings dröm om en värld utan rasåtskillnad är fortfarande en bit bort. Inte minst på nätet härskar hat och fördomar. Det har vi alla ett ansvar för.

Den 28 augusti 1963 klev en baptistpastor och människorättskämpe upp på ett podium vid Lincolnmonumentet i den amerikanska huvudstaden. Ett legendariskt tal senare hade Martin Luther King blivit känd, inte bara för de 250 000 som där och då protesterade mot den amerikanska rasåtskillnadspolitiken, utan för en hel värld. Han formulerade drömmen om ett land där varje barn skulle bedömas utifrån sina drömmar istället för utifrån sin hudfärg och han blåste hopp i en värld som var splittrad av oförsonlighet och hat.

Några år senare skulle han falla för en mördares kula i Memphis. Med det förlorade medborgarrättsrörelsen sin starkaste stämma, men inte sin kraft. Ännu fanns det mycket kvar att göra innan drömmen hade blivit verklighet, om den någonsin skulle bli det. Visserligen kunde Barack Obama och hans familj flytta in i Vita huset 2009 som den första svarta familjen, i både symbolisk och faktisk mening, men så här 50 år efter Martin Luther Kings död dröjer sig det oförsonliga och aggressiva tonläget kvar och värst är det på nätet. 

I det laglösa landet bakom skärmen skrivs det ”som inte får skrivas”. Där är det fritt fram för någon att hata kvinnorna, för en annan att hetsa mot muslimerna, för en tredje att förklara krig mot homosexuella och där kan Martin Luther Kings dröm avfärdas som ännu ett exempel på ”politisk korrekthet”. För de flesta av dessa hatets evangelister sträcker sig engagemanget inte längre än till chipsskålen intill tangenterna men tyvärr är en minoritet av dem fullkomligt livsfarliga.

De kallas för Nordiska Motståndsrörelsen eller Soldiers of Odin men den gemensamma nämnaren är hatet. De är inga ensamma ”galningar” utan vet tvärtom precis vad de gör och planerar det noggrant. Och de är inte ensamma, de är påhejade av hatsajter, nätforum och av ett riksdagsparti som delar ut adresslistorna. De är terrorister som med vilje sprider skräck och ger sig på våra barn. På dagtid tränger de sig in på deras skolor och sommarläger. På nätterna drar de fram som Ku Klux Klan för att bränna ner flyktingförläggningar. Ur askan föds mer av den rädsla och panik som vi sett så många gånger förr och som fått namn genom John Ausonius, Peter Mangs, Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson. 

De har två saker gemensamt. Det ena är hatet och det andra är att de känt sig tillräckligt stärkta av tonen i samhällsdebatten för att kunna gå från ord till handling. Därför har vi alla ett ansvar, inte bara för vad vi säger utan också hur vi säger det. Då duger det inte att felcitera Voltaire för att försvara rasismens rätt till det offentliga rummet. Både Novemberpogromerna och Rwandas statsradio har lärt oss att hets mot medmänniskor och avhumanisering av grupper kan öppna Helvetets förgård.

Ett första steg är att städa i våra gemensamhetsutrymmen på nätet. Från början var exempelvis mikrobloggen Twitter en lekplats för tanken och en möjlighet till korta men snabba meningsutbyten eller, som det hette förr, att slänga käft. Så småningom kom lekplatsen att förvandlas till både domstol och galgbacke. Vinnare blev de mest högljudda som menade att hade man besökt lekplatsen fick man leken tåla. Men det är inte ett argument utan en mobbares försvar. Låt oss hitta tillbaka till det lekfulla och goda samtalet.

Ett andra steg är att alltid tänka källkritiskt och att ta ansvar för det vi sprider vidare. När vi nyligen ”firade” första april fylldes våra sociala medier som vanligt med rövarhistorier om allt från margarin till migration. Men till skillnad från när jag var liten och vi förväntades spela med i skämten valde vi nu att ifrågasätta och avslöja felen som vore det en källkritikens dag. Tillsammans kan vi göra varje dag till en källkritikens dag.

Ett tredje steg är att inte ljuga. Det kan låta självklart men med fejknyheter bakom varje knut är det viktigt att inte bara sortera och värdera flödet utan också ta ansvar för det vi själva säger. Självklart får man tycka olika, det är självaste nerven i debatten. Men att tycka olika är inte samma sak som att bända sanningen eller sprida lögner för egen vinning.

Sist men inte minst är samtalet större än internet och demokratin förhoppningsvis djupare än Twitter. Men internet är i dag en integrerad del av våra liv och en virtuell värld full av halvsanningar, hat, ryktesspridning och lögner smittar av sig också IRL. Om vi lyckas städa upp i våra samtal hjälper vi faktiskt också nät-hatarna. Det kan inte vara sunt att bära runt på så mycket hat eller att ägna all sin vakna tid åt att formulera sig förklenande om sina medmänniskor. Genom att befria oss själva från ett destruktivt tonläge kan vi befria också dem som bär runt på hatet. 

En annan värld är inte bara möjlig utan helt nödvändig om Martin Luther Kings dröm skall bli verklighet och för det har vi alla ett ansvar. Det kan verka futtigt att skriva om nätet men bakom varje tweet och bakom varje användarnamn finns en riktig människa med riktiga känslor och då måste vi börja där vi befinner oss i vardagen. Så när vi surfar loss kan vi tänka på den Gyllene regeln eller på ren svenska, var snäll eller håll käft. Då skickar vi drömmen vidare.

 

 

 

 

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar