Förra veckan gav tidningen Metro tillsammans med skolprojektet Nätsmarta och tidningen Bamse ut Lilla Viralgranskaren, ett skolmaterial för barn om källkritik. Med filmer, lektionsplaner och planscher får barn hjälp att lära sig använda det fantastiska verktyget internet på ett säkert sätt. Det du ser på nätet måste inte vara sant, säger Bamse på en plansch som riktar sig till barn från sex år. Läroplanen håller med, och påpekar att det är ”nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden”.

Skolsatsningen på källkritik kommer veckan efter publiceringen av en rapport om Muslimska brödraskapet i Sverige som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, beställt. En rapport som skulle kunnat vara en viktig granskning av radikal islamism i Sverige. Istället radar författarna upp i stort sett obevisade påståenden efter varandra och bygger en associationskedja från islam till islamism till jihadism och terrorism. Det gör rapporten nästan omöjlig att skilja från nätets djungel av konspirationsteorier om muslimer och islam.

Det är lätt att oroas av en verklighet där källkritik blivit något man ägnar sig åt bara om det passar ens egna syften. I slutet av mitt 80-tal lärde vi oss i skolan om vikten av att slå i uppslagsverk för att kontrollera att fakta blev rätt i arbeten och skrivuppgifter. Men det var som i en annan värld, där information och fakta slagits fast med trycksvärta i tunga böcker. Ville man redigera i informationsflödet behövde man skaffa sig ett eget förlag eller starta en tidning. Idag har både vuxna och barn ett helt annat utbud av källor att sortera i.

Samtidigt längtar vi människor efter drama och starka berättelser. Vi söker oss till information som bekräftar våra egna åsikter. Enligt journalistikprofessorn Jesper Strömbäck har det alltid varit viktigare för människan att känna sig informerad än att faktiskt vara det. På senare år har det blivit så mycket enklare att hitta självbekräftande information.

Att det är så här det fungerar i vårt samhälle i dag vet också MSB. På sin hemsida skriver myndigheten om vikten av just källkritik som en del av landets så kallade psykologiska försvar. ”Information är aldrig helt neutral utan syftar oftast till att på något sätt påverka mottagaren. Detta leder självfallet till att alla mottagare av information alltid måste ha ett källkritiskt ’filter’ mot den information man utsätts för.” Som myndighet ingår det i MSBs uppdrag att jobba med hotbilder mot vårt samhälle. Men just på grund av sin höga trovärdighet och sitt uppdrag kopplat till Sveriges säkerhet är inte MSB vilken avsändare som helst när de släpper en text om islamism i Sverige.

I stället för att vara noggranna med sitt ”källkritiska filter” står de bakom en rapport som utifrån allmänt hållna citat, påståenden av typen ”det är allmänt känt att”, enstaka bloggtexter och författarnas åsikter landar i att islamister vill bygga upp ett parallellsamhälle som med ”stor sannolikhet” kommer leda till en dragkamp om vilka grundläggande normer som ska gälla för svenska medborgare. Den pekar utan hållbara bevis ut flera organisationer som delar av  Muslimska brödraskapet i Sverige och deras samhällsomstörtande ideologi, bland annat biståndsorganisationen Islamic Relief och studieförbundet Ibn Rushd.

Om anklagelserna är sanna är omöjligt att avgöra. I metodavsnittet skriver författarna bland annat att ”vi har diskuterat våra respektive erfarenheter vid flera tillfällen de senaste två åren och konstaterat att vi, oberoende av varandra, kommit till samma slutsats. ”Mycket mer bevis för de allvarligaste anklagelserna än att författarna håller med varandra får inte läsaren. Som forskning räcker det ju inte ens till godkänt på grundutbildningsnivå.

Drygt 20 religionsvetare gick därför ut och kritiserade, eller snarare totalsågade, rapporten för dess slutsatser och dess ”närmast konspiratoriska språkbruk”. Men skadan är redan skedd. Debatten om rapporten lever redan sitt eget liv där människor får sina färdiga fördomar om muslimer förvandlade till sanningar. Med hjälp av den myndighet som har ansvar för samhällets psykologiska försvar. Samtidigt är rapporten en missad möjlighet att göra riktig och viktig forskning om radikal islamism i Sverige, och vilken effekt den kan ha på samhället. Hade MSB följt sina egna rekommendationer eller Lilla Viralgranskarens film Hajen som blev viral, om hur rykten snabbt förvandlas till sanningar, hade det kanske kunnat undvikas.