När frågor och svar talar olika språk

Jag är så tacksam för Equmeniakyrkan, som ger mig möjlighet att arbeta bland studenter och anställda vid Göteborgs universitet och Chalmers. Jag är stolt över att få finnas med i en kyrka som anser att det är viktigt med närvaro i studentvärlden, på sjukhusen, bland poliser, i arbetslivet och i fängelser. Och mitt i alla människors vardag och vanlighet, ovanlighet, utsatthet eller självklarhet. Att vi pastorer eller diakoner, som trivs med att få vara på någon annans arena, bereds möjlighet att troget få vara på plats i våra olika sammanhang och möta människor och deras frågor.

 I en av mina verksamhetsberättelser kom ordet ”meningsfullt” som den självklara beskrivningen av mitt arbete och de sammanhang jag får vara en del av. Jag är så tacksam för synen på kyrkans närvaro i samhället via våra ”drällpastorstjänster” som en av mina pastorskollegor brukar kalla oss. Jag är så tacksam för möjligheten och glädjen. För meningsfullheten. För trofastheten.

Ibland är det svårt att hitta kopplingarna mellan människors vardag och kyrkan, och det är kanske den största utmaningen både för Equmeniakyrkan centralt, för den lokala församlingen och för mig personligen. Det kan vara tilltalet, språkvalet, orden, traditionen… det som kan uppfattas som olika världar, det som i värsta fall kan bli till vi och dom, interna och externa, inkluderande och exkluderande, välkomnande eller uteslutande. När det som sägs på interna kyrkliga samlingar inte har ett språk som fungerar i den verklighet vi alla är en del av. Då blir sanningarna inte relevanta och budskapet blir irrelevant för många människor. När bilderna och språket blir barriärer istället för dörröppnare. När kyrkan ger svar på frågor som ingen har ställt. När viktiga sanningar nästan riskerar att bli till klyschor, för att vi inte gör dem begripliga. Kanske är det för svart/vitt beskrivet, men ibland känns tillvaron som två världar och jag tror inte att den är det, åtminstone inte på detta plan. Flerdimensionellt, ja —men inte uppdelat. Inte onåbara sfärer som lever parallellt.

Jag älskar församlingen, är glad över all den värme och all den kärlek som församlingen kan förmedla. Alla goda tankar, böner, gärningar och alla goda insatser som på olika sätt sker, synligt och i det fördolda. Jag ser goda föresatser, vänlighet, vilja och engagemang.

Jag bär också på en stor sorg när vi inte lyckas möta upp människor där de är, som den de är, eller i de frågor som är aktuella. Jag går igång på uttryck som ”Jesus Kristus är densamme”, som bara kan sägas, utan att förklaras, som blir en klyscha, när den inte utvecklas och ”förnuas” (nytt ord, där jag tänker att det betyder ungefär: relaterar till dagens behov, språkbruk och frågeställningar). Under drygt sex års tjänst som studentpastor har jag aldrig mött frågan om Jesus Kristus är densamme. Den finns inte på agendan. Jag säger inte att det inte är sant eller att det inte spelar någon roll huruvida Jesus Kristus är densamme, jag är uppvuxen i kyrksammanhanget och tror mig förstå (om det låter sig förstås alls) vad det betyder… men andra frågor tycks vara så mycket angelägnare. Frågor där många enskilda individer eller hela församlingar backar. Nästan varenda student som vill samtala om tro och kyrka frågar om relationer och åter igen relationer, man vill prata genusperspektiv, hållbarhet, missionsångest, identitet, prestationer, uppväxt och HBTQ (Homo-, Bi- och Transsexuella samt Queer) med mera men kanske framförallt att få vara i kyrkan med hela sig.

Jag säger det igen, jag älskar församlingen. Vi behöver samtala kring det moderna och nutida uttrycket för kristen tro, som blir relevant för hela samhället. Vi behöver få inspiration till att hitta språket för de sanningar vi vill förmedla, men där de gamla uttrycken kanske har mist sitt innehåll, inte i första hand i att de mist sin sanningshalt, utan mer språkligt. Låt oss hjälpa varandra att göra begripligt och verkligt, uttryck som ”Jesus är frälsaren”, ”Det är nåd — bara nåd”, ”Jesus Kristus är densamme”, ”Gud håller sina löften och är trofast”, ”Alla är lika välkomna”, ”Barnen är vår framtid”, ”Helig Ande kom”, ”Framtiden är här”, ”Människans behov består”. Och om vi inte hittar ett relevant och sunt innehåll, låt oss då sluta använda uttrycken tills vi vet vad vi menar och hur det relaterar till nutidsmänniskans behov. Det är inte helt självklart att det ger kraft att säga till någon att ”Gud älskar dig som du är”, när hon helst skulle vilja vara någon annan, när hon lagt tusentals kronor för att utseendemässigt likna sin idol, eller till den som inte vet vem hon är eftersom hon söker sin identitet, eller till den som lever ett liv på sin blogg och ett annat ”in real life”.

Hur ser kyrkan ut som är relevant för sin samtid? Åt vilket håll ska kyrkan utvecklas och förändras för att bli mer begriplig för sin nutid?

Åh, vad jag tror att Jesus är relevant, vad jag önskar att vi kan förmedla det, hur jag nästan går i bitar av sorg när frågorna och förkunnelsen ligger på olika plan, hur jag drömmer om att alla skulle få känna sig självklara i alla församlingar, vad jag hoppas att vi hittar de rätta orden och det rätta livsuttrycket som speglar Guds närhet och gör att vi får vara en Kristusdoft bland människor, i de sammanhang som är våra. Helig Ande, hjälp oss att i alla möjliga och omöjliga sammanhang bekräfta, se och uppmuntra varandra, inspirera varandra till användandet av gamla tankemönster som håller och förnya dem som inte längre är relevanta. Ge oss mod, vilja och kärlek …