I år är det 100 år sedan första världskrigets utbrott. Att minnas och förstå är en del av vår uppgift som mänsklighet. Det finns också skäl att uppmärksamma de som gjorde motstånd. I den sydtyska staden Konstanz möttes en tysk lutheran, Friedrich Siegmund-Shultze och en brittisk kväkare, Henry Hodgkin, bara ett par dagar efter krigsutbrottet. De skakade hand med orden ”Vi kan aldrig gå i krig — i Gud är vi ett”. 

Det var starten på den internationella fredsrörelsen IFOR, International Fellowship of Reconciliation. 2014 är det mer än extrem sommarvärme som påminner om Europa 1914. Katrine Kielos skriver i sin artikelserie om första världskriget att ”mellan 1848 och 1914 fanns en gränslös tro till den europeiska civilisationen, men denna växte parallellt med en allt aggressivare nationalism”. En tid präglad av globalisering, tekniska framsteg, ett allt starkare civilsamhälle var också en tid av upprustning, främlingsrädsla och nationalism. Ja, nationalismen svepte med sig även de som först gjort motstånd, stora delar av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen i England, som bara några dagar efter krigsförklaringen övergav sina främsta mål, arbetarnas rättigheter och kvinnlig rösträtt, för att i stället värva rekryter till kriget.

Den anglikanska biskopen i London, Arhur Winnington-Ingram, predikade 1915 ”Döda tyskarna! Döda dem! Inte för dödandets skull utan för att rädda världen, Jag ser det som ett krig för renhet, jag ser på alla som dör som martyrer.”

Det stora kriget, första världskriget, det som nästan ingen på allvar trodde skulle bryta ut, kom att skörda fler än 35 miljoner människoliv på fem år. Det kom att begrava Europa och stora delar av världen. Begrava människoliv, framtidstro, fredliga relationer, utveckling, och inte minst; det kom att bereda vägen för andra världskriget och förintelsen.

Det fanns krigsmotståndare, bland annat över 20 000 britter som vapenvägrade, många av religiösa skäl. Men de förföljdes skoningslöst och dömdes till långa fängelse-straff. Det fanns också modiga intellektuella, arbetare, forskare, politiker, religiösa ledare, på alla sidor i konflikten, men så här i backspegeln önskar man att de varit fler.

Det är lätt att tro att det som hände då, aldrig skulle hända i dag. Men de som in-leder, eller dras in i krig ser alltid goda skäl, då som i vår tid. Mycket har hänt sedan 1914, Kyrkornas Världsråd har manat världens kristenhet att anamma den rättfärdiga freden som svar på kyrkans tidigare argumentation om det rättfärdiga kriget.

Också Equmeniakyrkans uttalande om kyrkans uppdrag att gå ”Fredens väg” från årets kyrkokonferens är ett sätt att markera mot upprustning och nationalism i vår tid. Men en av de viktigaste lärdomarna är kanske att ord och övertygelser om fred, rättvisa och alla människors lika värde, måste upprätthållas, levas och tränas. Därför önskar jag att Fredens väg ständigt och kontinuerligt får prägla församlingarnas gudstjänstliv, samtal och gemenskap. Bara så kan vi på allvar vara jordens ljus och salt också i tider där dessa värden utmanas.