Det finns både moraliska och estetiska skäl att uppskatta idrott. VM är fest, skönhet, kamp, glädje och förtvivlan. Framgång kräver uthållighet, laganda, styrka, teknik och intelligens. Turneringen är en fantastisk berättelse som löper live i en månad, där slutkapitlet skrivs med finalen i Rio den 13 juli. Dessutom har idrotten potentialen att fostra dygder, vilket redan Aristoteles insåg, och påven Franciskus upprepade i sitt budskap till spelarna inför turneringen.

Men VM är inte bara detta. En match är tyvärr inte bara 22 ynglingar som kämpar om segern. De 22 är insatta i den ram som är den professionella fotbollen. Form och innehåll kan inte separeras, därför kan vi inte blunda för ramen. Och den professionella fotbollen i dag är korrumperad på snart sagt varje nivå.

 Den senaste skandalen briserade när brittisk press publicerade bevis för mutor i samband med att VM 2022 förlades till det lilla ökenlandet Qatar. Ingen blir förvånad. Alla vet det. ”Korruptionen är sedan lång tid en integrerad del av Fifa”, skriver Gunnar Jonsson i DN (11/6).

Pamparna fyller sina fickor utan moralisk hänsyn. I Qatar arbetar asiatiska arenabyggare under slavlika förhållanden i olidlig hetta.  I Brasilien demonstrerar tusentals mot evenemangets skenande kostnader. Arenor för miljarder byggs i ett land som inte kan förse sina invånare med grundläggande välfärd. Stadion i Manao kostar nära 2 miljarder, används för fyra matcher och kommer att därefter stå öde eftersom inget lag i närheten kan fylla den.

 Trots detta kommer jag och miljoner andra att bänka oss framför TV:n, och därmed upprätthålla dessa korrupta strukturer. Idrottsrörelsen upprepar som ett mantra att man inte ska blanda samman idrott och politik. Men det är naivt. Idrotten är i sig själv en politik. Den moderna toppfotbollen är en korrupt, elitistisk och pengafixerad politik. Ett destruktivt system som svärtar ner idrottens dygder.

Vad är det för krafter i idrotten som gör att den suger in så många av oss, trots våra moraliska betänkligheter? Vad skulle egentligen krävas för att vi skulle avstå?

 På ett sätt är detta en bild av livet i moderniteten. Vi dras ständigt in i destruktiva strukturer. Ibland gör vi motstånd, bojkottar, men vi kommer aldrig ur strukturerna och vi måste välja våra strider. Men låt oss åtminstone vara ärliga. Se med öppna ögon på hur våra liv i världen innebär att vi tar del i världens bortvändhet från Gud, som vi läser i syndabekännelsen.

Under VM kommer jag glädjas åt dramatiken, skönheten och inte minst de inslag av fair play och moralisk visdom som inträffar i varje turning. Det som påminner om att det goda kan finnas också i det mest korrupta.

 Jag kommer titta på fotbollen, men inte blunda för korruptionen.