Politikerna har abdikerat från sitt moraliska ledarskap. Men istället för att sörja bör vi låta regeringens nya regler för flyktingmottagande bli startskottet för en ny bred folkrörelse.
De ändringar som regeringen nu vill införa om flyktingmottagande är ofattbara och motsägelsefulla. Vi är många som hamnat i ett chocktillstånd. Vår självbild av Sverige förändrades över en dag. Med stolthet har vi sett oss som ett humanitärt sinnat folk med ett engagemang för världens svåra frågor som gör skillnad.
Regeringens bedömningar när verkligheten slog bakut har visat att vi är som alla andra. Vi stänger gränser. Vi skyddar oss själva i stället för att ge skydd åt de verkligt behövande. Vi har bevisligen inte fantasi nog att finna nya medel för att hjälpa ens de särskilt utsatta, de som inte har någonstans att ta vägen.
Sverige går inte längre före i kampen för en bättre värld. Reaktionerna ute i Europa på signalerna från Sverige visar också tydligt att bristen på solidaritet håller på att sänka hela det europeiska projektet. Oförmågan att följa ingångna avtal, exempelvis Dublin- fördraget, kan vara tecken på att en ny tid av nationalism håller på att ta över. 1900-talets historia visar att med rigid nationalism följer lätt fascistoida attityder och program. Människovärdet är i fara.
Hur kunde detta hända? Regeringen förslag andas kuslig fatalism. Tisdagen den 24 november kan komma att gå till historien som politikens dödsdag i Sverige, det vill säga för politik med visioner och konstruktiv organisering av samhälle i kris.
Har sossarna glömt hur de byggde folkhemmet? En gång i tiden drev de stora samhällsprojekt som gav oss nya bostäder, industriell utveckling, fler arbetsplatser, social försäkring, högre bildning och så vidare. Detta är så paradoxalt. Ju rikare folkhemmet gjort oss, desto mindre orkar vi möta nöd och utmaningar i samhället.
Har miljöpartisterna i regeringsställning glömt kraften i sina visioner? Det är inte länge sedan språkröret Gustav Fridolin stod på barrikaderna för en humanare flyktingpolitik.
Plötsligt är ”det minst dåliga” ett paradoxalt ”kapacitetstak” som handlar om vad vi påstås kunna göra och inte vad vi egentligen vill.
Nu är det hög tid för politiska visioner om Sverige som ett ”flyktinghem”, ett ”världshem”, där vi skapar förutsättningar för ett gott liv, byggt på ett folkligt uthålligt engagemang. Från hela landet kommer rapporter om vilket stort idéburet engagemang det finns för flyktingar. Kyrkorna och andra organisationer har kunnat mobilisera sig och ger ovärderliga bidrag till mottagandet och integrationsarbetet. Det civila samhället är verkligen en kraft att räkna med i svåra och kaotiska lägen.
När politikerna nu abdikerat från sitt grundläggande moraliska och visionära ledarskap kan vi inte bara sörja och klaga. Det är dags för en ny, bred folkrörelse. Var är de som nu ska ta över?
Vi har fortfarande möjligheter att handla, att tänka långsiktigt och formulera de värden och visioner som ger hopp. Jag vill tro att det kommer ett uppvaknande ur detta hos alla som vill att Sverige ska ha en medmänsklighet på maximal nivå. En ny folklig rörelse.
Drivkraften för en sådan folkrörelse finns i den framtidsorientering som biskop Antje Jackelén formulerade efter beskedet om regeringens planer att ändra asylpolitiken: ”Tiderna är sådana att vi måste ha en stark medvetenhet om vad vi är skyldiga våra barn och barnbarn.”
LÄGG TILL NY KOMMENTAR