Tvååringen Equmeniakyrkan försöker hitta sin identitet. Samfundets teologiska kommitté har därför skickat en remiss till församlingarna, Tro, dop & gemenskap, som ett led i denna strävan. I en alltmer individualiserad tid finns det en viktig insikt hos kommittén att helhetssynen vad gäller en levande kyrka riskerar att försvinna. Starka fristående församlingar med skiftande historiskt ursprung behöver god teologi som knyter samman och förenar. Det är en berömvärd ambition, men lyckas man?

I de senaste numren av Sändaren har vi kunnat läsa att remissen är ”för akademiskt skriven” eller gjort församlingsstyrelser ”förvirrade”. Även kommitténs främste påhejare, Göran Sundqvist, medger i en insändare att han ”får läsa och grunna mycket” innan han ”tror” sig förstå något. Det väcker frågan varför kommittén väljer ett så avancerat språk (det svåruttalade ordet initiation är bara ett exempel) när den vill skapa reflektion i församlingarna. Är Equmeniakyrkan endast en kyrka för akademiker, eller förutsätts man ha högskoleexamen för att kunna svara på en remiss om församlingsgemenskap?

 Den akademiska världen har en olycklig tendens att fastna i sitt eget fackspråk, trots att det som rimligen kännetecknar en specialist är trygghet att tala fritt om sitt ämne och därmed förmågan att hitta synonymer i vardagsspråket. Att Sune Fahlgren och Arne Fritzon i två tilläggsartiklar måste uttyda och levandegöra huvudtexten är väl ett uttryck för självkritik från kommitténs sida, liksom förtydligandet på Equmeniakyrkans hemsida för några dagar sedan. Borde inte ett så viktigt ämne kunna kommuniceras bättre? Equmeniakyrkan försöker hitta balansen mellan öppenhet och tydlighet i frågan om medlemskap. Att kommittén vill lyfta in begreppet gemenskap i diskussionen är bra, men måste det stå i motsats till medlemskap? Kan inte en församlings gemenskap vara öppen, samtidigt som människor inbjuds till större delaktighet genom medlemskapet?

 Märkligt är att Equmeniakyrkans vision har ett så individualistiskt perspektiv, där det står att mötet med Kristus förvandlar - dig, mig och världen. Visioner är inte enkla att formulera, men här nämns endast den enskilda individen samt den stora världen. Däremellan finns ingenting. Detta trots att Equmeniakyrkans främsta kännetecken och styrka är att vi erbjuder människor gemenskap.

 Om medlemskap och gemenskap skall bli tydligare behöver de lokala församlingarnas praktiska teologi lyftas fram, och det är bra att kommittén efterfrågar detta. Tyvärr viftar man bort till exempel de församlingar som accepterar barnmedlemskap och beskriver det som ”en tendens till otydlighet”. Att försöka förena dop och medlemskap är väl eftersträvansvärt oavsett om det handlar om troendedop eller barndop?

 Remissvar önskas numera senast 15 mars, men risken är att alltför få församlingar kan ge uttömmande svar därför att en svårläst remiss inte blivit ett användbart verktyg för dialog. Teologiska kommittén borde ha insett, att som man frågar får man också svar.