En hållbar kristen livshållning som inte strider mot förnuftet

Hur kommer det sig att många kristna inte frimodigt berättar om sin tro för andra?  En anledning tror jag är att man inte tror att vittnesbördet ska tas emot, att det ska bemötas med likgiltighet, oförstående eller till och med hånas och förlöjligas.  Vissa kristna kanske också skäms för sin tro, kanske inte så mycket för sin religiösa bakgrund som för att de är rädda att de inte ska kunna försvara den tro de ärvt som barn eller fått som vuxna.

Man kanske inte vet så noga vad man egentligen tror.  Tänk om ens tro då ska smulas sönder av motargument från ateister, sekulariserade människor, eller personer med en annan tro eller religion. Och så blir tron en privatsak, eller något som man delar med andra i sin religiösa miljö, men utan att egentligen prata så mycket om den. 

En del känner sig dock kallade att försvara tron, även offentligt.  De brukar kallas apologeter.  Sådana uppträdde redan tidigt i kyrkans historia, och de försvarade tron framför allt mot staten.  Även i vår tid finns apologeter – en av dem är generalsekreteraren i Svenska Evangeliska Alliansen, Stefan Gustavsson. Hans apologetik går ut på att med logiska resonemang bekämpa attacker mot Bibeln eller den kristna tron, inte minst att påpeka hur kritiker av tron bekämpar en karikatyr av tron, som inte ens de troende känner igen. 

Den stora frågan är naturligtvis vad som är en hållbar och välgrundad kristen tro och livshållning.  En som försökt formulera en sådan är prästen Ted Harris, som nyligen kommit ut med sin bok Mänsklig blomstring. En välgrundad kristen livshållning (Light Spira,2016).  Hans apologetik handlar inte bara om att kristen tro kan vara logiskt och filosofiskt ”sann” och hållbar, utan även att den är fungerande och kan leda till mänsklig blomstring, sävål i samhället som för den enskilde.  Fokus i hans argumenation är dock inte frågan om ”bibeltrohet”, även om bibelcitat förekommer i texten, utan den mänskliga och andliga erfarenheten av en kristen livshållning.

Ted Harris har i många år verkat som präst i Stockholm och tycker sig ständigt ha konfronterats med materialisters och humanisters antipati gentemot religiös erfarenhet i allmänhet och kristen erfarenhet i synnerhet. Men han finner det besynnerligt att så många människor anser att det är fullt legitimt att längta och sträva efter välbefinnande (eudaimonia) samtidigt som de förnekar trovärdigheten i den religiösa eller kristna människans längtan och strävan efter salighet (makarios).  

Vi vet att den moderna väster-ländska kulturen generellt domineras av ett vetenskapligt-materialistiskt synsätt, som visar antipati gentemot olika former av metafysik. Harris skriver: ”Detta synsätt hävdar att Gud är en illusion, religiösa föreställningar strider mot vetenskapliga beskrivningar av verkligheten och utgör ett virus i samhällskroppen.” Mot detta synsätt hävdar Harris att det ger en missvisande bild av den religiösa erfarenheten i allmänhet och den kristna erfarenheten i synnerhet. Han uttrycker som sin övertygelse att en kristen hållning kan vara samstämmig med vetenskap och visdomstraditioner.

Harris går längre än så när han formulerar sin egen bekännelse och övertygelse: ”Jag menar att det ligger inom det mänskliga medvetandets räckhåll att upprätta en tillitsfullt personlig relation med verklighetens transcendenta, eviga dimension (Gud).” Han är övertygad om att människan kan  ”höja sig över sina fysiska och emotionella tillstånd och skapa kulturer präglade av självmedkänsla, medkänsla och vördnad för livet istället för självförakt, xenofobi och exploatering av naturen”.

Bokens kapitelrubriker kan ge en aning om vad den innehåller: Evighetslängtan, Tystnadens väg, Den fria viljan, Ett högsta goda, Existentiell ohälsa, Ett hållbart liv och Vart är vi på väg?

Ted Harris är en präst och teologie doktor som framstår som en glad kristen, en person som är tacksam för sin kristna tro och som har ambitionen att dela den med andra genom att formulera en hållbar kristen livshållning som kan vara attraherande för människor, för vilka det är viktigt att tron inte strider mot förnuftet.  Sina resonemang bygger han på erfarenheter från troende människor genom historien, filosofer, mystiker, religionsstiftare.  Inte minst Sören Kirkegaard är en viktig inspirationskälla för honom. Och han har ambitionen att visa att han även inför ett akademiskt forum kan stå för en tro och livshållning som står pall för kvalificerade invändningar även från moderna Hedenius-lärjungar. Ja, kanske är detta till och med hans främsta målgrupp.

Jag känner stor respekt för denna Ted Harris ambition, men måste samtidigt konstatera – med beklagande – att hans bok därför inte blir så lättläst av ”vanliga” kristna eller sekulariserade människor, som inte är vana vid att läsa akademisk text.  Å andra sidan har den beläste och lärde Ted Harris gjort ett grundligt arbete (med 14 sidor noter och en litteraturförteckning på fem sidor) som man som läsare kan ”växa i”. Här finns många möjligheter till fördjupning.

Samtidigt skönjer jag i boken en tydlig önskan att nå vidare ut än till de akademiska sammanhangen.  Den slutar med författarens förhoppningar att dagens och framtidens människor kommer att ”ge större plats åt subjektiviteten, innerligheten”.  Då, menar han, ökar förutsättningarna för att vi kan bygga kärlekens civilisation och inte ondskans kultur.                                                   

Man måste naturligtvis inte hålla med om allt i Harris framställning, men den som vill ”ha på fötterna” i diskussioner om religion och tro har mycket att hämta i Mänsklig blomstring. 

Larsåke W Persson