För ett antal år sedan intervjuades en avgående katolsk pater av en lokaltidning. Han fick frågan varför han, med rötter i Tyskland, hade sökt sig till Sverige. Den avgående patern svarade ungefär ”jag ville verka närmast sekulariseringens yttersta brant och se hur villkoren för kristen tro var där” och antydde att i Sverige fann man redan nu utmaningarna för framtidens församlingsarbete.

Enligt World Values Survey, en världsomspännande studie av värderingar, placerar sig Sverige, näst Japan, som det mest sekulariserade landet i världen. Men inte nog med det, Sverige är enligt samma undersökning det land där självförverkligande är viktigast. Just kombinationen av långt gången sekularisering och individualism skapar en tidigare aldrig – åtminstone inte i denna utsträckning – skådad utmaning för den kristna församlingen.

Hur ska en församling arbeta i en postkristen kultur? Hur ska en pastor leda, predika, själavårda, vara en samhällsröst i en sådan kultur? Hur ska man utbilda församlingsledare för ett kulturellt landskap där ingen riktigt vandrat i förut?

I boken Uppdrag pastor: Teologi och praktik (redaktör Sune Fahlgren) ges i 15 artiklar, samtliga författade av personer med koppling till Teologiska Högskolan Stockholm (de teologiska programmen inom Enskilda Högskolan Stockholm), många fruktbara ansatser till svar på denna stora utmaning som svensk kristenhet står i. Här finns verktyg för ett reflekterat arbete som pastor/präst/ledare i en församling i Sverige i dag. Equmeniakyrkan är den självklara kontexten men flertalet av artiklarna har ekumenisk räckvidd.

Några artiklar har jag läst med särskilt intresse. En av dem är Rune W Dahléns "Pastorn som person. Att vara förtroende värd", som är en nyttig och samtidigt befriande läsning för den som funderar på vilka gåvor och egenskaper en blivande församlingsarbetare behöver. En annan artikel som doftar andlig vishet är Liselotte J Anderssons "Pastorn som lärjunge. Resan till vårt genuina namn". Här ges ett stycke utmärkt andlig vägledning.

Det kanske illustrerar brottningar i ett samfund som ännu inte fusionerat helt färdigt i kultur och teologi?

Utmaningarna i vår tid handlar inte bara om det inre livet. Det handlar även om församlingen och pastorns roll och röst i det offentliga rummet. Cecilia Melder bidrar i sin artikel med ett offensivt och viktigt anslag om den plats de existentiella och andliga frågorna utifrån forskning behöver få ta i arbetet med folkhälsa och där kyrkor och pastorer kan komma att fylla en funktion.

Joel Halldorf skriver mycket intressant om pastorn som profet – hur kyrkan kan vara en röst i vår samtid. Det handlar inte bara om en röst utåt. Den behöver även fungera inåt. Halldorf för bland annat ett viktigt resonemang om hur frikyrkornas öppenhet mot det omgivande samhället behöver åtföljas av att man visar hur tron är relevant för hela livet. Annars blir tron bara privat.

Bland många andra goda bidrag vill jag till sist nämna Linda Alexanderssons "Att leda människor till Jesus". Här ges ett exempel på integrerat praktiskt pastors- och församlingsarbete utifrån en genomtänkt teologi.

Finns då någon utmaning för Equmeniakyrkan och THS som blir synlig igenom artiklarna? Jag skulle efter en läsning säga att det finns en teologisk spretighet som inte bara är konstruktiv. När jag till exempel funderat på vad evangelium blir enligt de olika artiklarna finner jag ett antal uttalade eller outtalade definitioner som inte alltid stämmer överens med varandra. Det kanske illustrerar brottningar i ett samfund som ännu inte fusionerat helt färdigt i kultur och teologi?

Recensenten Tomas Nygren är lektor vid Johannelunds teologiska högskola, Uppsala