Därför lyckas nyandliga bättre än kyrkan

Vilket har ungefär samma förklaring till varför Sverigedemokrater lyckas så bra digitalt. Kanske kan det användas som ingång för att förstå vad problemet är?

Eftersom jag är ordförande i Medieakademin har jag särskilt god insyn i den här frågan. Det är vår ideella förening som varje år tar fram “Maktbarometern” som kartlägger vilka som når och engagerar flest svenskar i våra största ­sociala medier. I år tog jag också fram en lista över “andlighet”, eftersom det ligger mig särskilt nära. Listan har tidigare publicerats här i Sändaren och visar alltså vilka konton, med i huvudsak andligt innehåll, som lyckas bäst med att nå ut digitalt. Svenska kyrkan är i topp, följt av evangelisten Sebastian Stakset. Därefter kommer mediet Pierre Hesselbrandt. Och sedan “Laxton Ghost” och Tvillingsjälar. Den förra “spökjägare” och de senare “andliga coacher”. Tre av de fem största andliga aktörerna i Sverige bygger alltså på nyandlighet. I samma Sverige där 6,5 är medlemmar i någon kristen kyrka.

Vad är det som händer?

Exakt den frågan ställer sig också de politiska partierna efter att ha läst samma Maktbarometer. För när riksdagspartiernas digitala genomslag jämförs vinner även där en tydlig outsider: Sverige­demokraterna. Partiet lyckas som ingen bygga engagemang och nå ut med sitt budskap via digitala medier. De är till exempel totalt dominerande på Facebook, mer än dubbelt så stora som tvåan Socialdemokraterna. Vilket såklart inte betyder allt eller att SD kommer att vinna valet. Men det innebär att SD kan sätta agendan för samtalet och vidga åsiktskorridorer i den riktning som passar dem.

Varför lyckas de? För att de inte haft någon ­annanstans att ta vägen.

När Socialdemokrater och Kristdemokrater fått sitta i morgonsoffa och skriva på DN ­debatt har SD tvingats lära sig internet. Här har de ­långsamt byggt upp sin relevans och ­publik. ­Formulerat en politik andra förstår och kan engageras i. Det har skapat ett nästan ointagligt försprång mot övriga partier, som alldeles för sent förstått hur viktig plattformen varit för ­deras relevans.

Och exakt det där tycks vara problemet för kyrkan. För alltmedan internet har växt fram har kyrkan hållit sig till traditionella strukturer. Kyrkobyggnaden, dess verksamhet och ­program. De upparbetade rutinerna för vad man gör och hur man når folk. Det traditionella är inte per definition dåligt (det är det inte heller för de politiska partierna), men det gör att man blivit omsprungen av helt nya aktörer. Som förstått och kanske tvingats träna sig i att nå nya människor, nya målgrupper.

Det är exakt vad som hänt också med de ­nyandliga aktörerna: De verkar i det vakuum som uppstår av kyrkans frånvaro. De har funnits här, kapitaliserat på andlig nyfikenhet och ­berättat om mystiken. De har hållit seanser och förklarat hur man kan tala med andar och för­fäder. De tipsar om hur livet kan förändras, hur nya ­positiva energier kan skapas. De har varit enormt framgångsrika – i alla fall jämfört med kyrkan.

Men kanske lyckas de allra mest för att kyrkan misslyckats.

Jag skriver inte dessa rader för att skälla mer på kyrkan. Jag förstår att man kanske inte känner sig bekväm, har lust, kunskap eller tid. Nej, jag skriver för att förklara vad som händer när kyrkan försvinner.

Suget efter andlighet försvinner inte, det hittar bara andra vägar.

Emanuel Karlsten
sandaren@sandaren.se