Opinion&Debatt
Analys & appell

Pusslet som ger bilden av Pethrus

En imponerande bok. Så etiketterar Gustaf Björkman i denna recension Joel Halldorfs bok om Lewi Pethrus (se föregående uppslag). Ett viktigt budskap i boken till frikyrkan är att ha ett skrivande ledarskap.

Joel Halldorf har gjort sig känd för en bredare läsekrets under de senaste åren. Oavsett om han skrivit ledartexter här i Sändaren, i Dagen eller på Expressens kultursida har hans texter ofta väckt uppmärksamhet långt utanför kyrkans väggar. Genom att kombinera det akademiska hantverkets noggrannhet med en vass formuleringskonst lyckas Joel Halldorf ofta skriva in i sig i samtidens alla hetaste frågor utifrån en tydlig allmänkristen utgångspunkt. Som om samtiden har längtat efter ett annat perspektiv än det gängse. Men sin huvudsyssla har Joel Halldorf som docent vid Teologiska högskolan i Stockholm.

Nu har Joel Halldorf skrivit en bok. En på många sätt imponerande bok. En bok om Pingströrelsens grundare och främste företrädare: Lewi Pethrus. Men också en bok om 1900-talets folkhemsbygge i Sverige. Fast det är inte den vanliga berättelsen om 1900-talet där den politiska ingenjörskonsten hamnar i centrum. Istället är det berättelsen om ett annat 1900-tal, religionens och frikyrkans. Och det är det här som är bokens egentliga ärende. Att skriva in kristen tro och frikyrkan i 1900-talets historia. För den vanliga uppfattningen är att just 1900-talet i Sverige ses som sekulariseringens sekel, den period i svensk historia när kyrkan och tron trängdes undan. Halldorf menar att det är inte så enkelt. Och han gör det på ett övertygande sätt.

Vad är det då för bok som Halldorf har skrivit? Bokens titel är Biskop Lewi Pethrus. Låt oss återkomma till just titeln. Först och främst är det kyrkohistorikern och forskaren Halldorf som skriver. Boken har en rejäl litteraturlista som tillsammans med notapparten upptar över 80 sidor. Som kyrkohistoriker har Halldorf grävt fram och tillbaka i frikyrkoarkiven sedan han för tio år sedan gav ut boken Lewis brev. Halldorfs arbetssätt kan liknas vid en deckare. Metodiskt och noggrant går han igenom materialet från arkiv, artiklar och böcker. Halldorf läger pusselbit till pusselbit tills bilden klarnar och motivet framträder.

Hade det inte varit för Halldorfs skickliga och lätta prosa hade de många historiska detaljerna tyngt framställning. Nu är det istället fängslande hela vägen. Den helhetsbild som framträder av Lewi Pethrus är mer nyanserad än tidigare framställningar. De tenderade ofta att bli antingen hagiografiska eller bara kritiska. Lewi Petrus kunde vara både hård och tuff, men Joel Halldorf hjälper oss att se hur han inte ledde rörelsen utifrån egot, utan för ”saken” som Lewi Pethrus själv uttryckte det. Det fanns hela tiden ett högre syfte som han beredd att försvara och kämpa för.

Genom att låna begreppet biskop från en helt annan kyrkofamilj, den episkopala, så får Halldorf inte bara en intresseväckande boktitel utan framförallt ett analysredskap för att förstå Lewi Petrus. Som Joel själv påpekar i början av boken hade Lewi Pethrus själv aldrig kallat sig för biskop, han motsatte sig alla formella titlar. Genom denna analys reduceras inte Lewi Pethrus till bara en entreprenör eller en kyrklig imperiebyggare, utan även de andliga och pastoral dimensionerna ryms i analysen.

Det är omöjligt att inte fascineras av den berättelse som växer fram och det finns många lärdomar för oss som i dag är engagerade i frikyrkan. En sådan lärdom är vikten av ett skrivande ledarskap. Under hela sin gärning verkade Lewi Pethrus skriva jämt. Artiklar, predikningar och brev. På så sätt så blev hans ledarskap offentligt och tillgängligt, och därigenom också demokratiskt. Skrivandet etablerade ett slags läroämbete. Här finns en lärdom för alla som vill leda i en kyrka. Skriv!

En annan aspekt som föder eftertanke är klassperspektivet. Joel Halldorf tycks mena att pingstväckelsens stora genomslag i alla klasser i samhället är kopplat till en mer sinnlig och erfarenhetsbaserad fromhet. Den kosmiska ordning som dolde sig under tingens yta kunde relativisterna de etablerade sociala strukturerna. Detta gjorde det möjligt för pingstvännerna att överträda klass, kön och etniska barriärer Pingstväckelsen visade att tron inte bara sitter i huvudet, utan i hela kroppen. Tänk om vår tids frikyrka kunde vara samtidens stora klassöverskridande sammanhang?

Lewi Pethrus motsatte sig ett organiserad samfund. Men han insåg behovet av att bygga institutioner så som bokförlag, tidningar, radiostationer och kyrkobyggnader. Institutionerna bär upp en rörelse och ger den styrka. Vår tids frikyrklighet tycks ha ett mer kluvet förhållande till institutioner. Vi säljer fastigheter och lägger ner. Men institutionerna fungerar som ett skelett i en kropp och bär upp hela organisationen. Om inte syftet är att nedmontera kyrkan bör nog avyttrandes av institutioner ersättas av ett nytt institutionsbygge.

För alla som har ett ledaruppdrag i kyrkan, ideella, pastorer eller diakoner är boken nästan obligatorisk läsning. Men även för den allmänt intresserade av kyrkor, 1900-talet och vår tid finns här mycket att hämta.

Funkar det då? Kan man se Lewi Petrus som en biskop? Nej. Lewi Petrus är inte en biskop Man vigs till biskop av en annan biskop som i sin tur har vigts av en annan biskop. Man kan inte ta funktionen och lämna institutionen. Men som analysgrepp för att bättre förstå vilken funktion Lewi Petrus spelade fungerar det alldeles utmärkt.

 

 

Gustaf Björkman

Kommentera

FLER NYHETER
Sekulariseringen fortsätter att öka och skeptikerna blir fler i den senaste studien av Carl Reinhold Bråkenhiel

Topplistan