Kultur & Teologi 2

Visioner från Jerusalem för framtidens kyrka

I sitt fortsatta sökande efter visioner som kan bära den nya kyrkan vänder Sune Fahlgren blicken mot Jerusalem. Under sin tid som direktor där mötte han både tro och hopp.

 

De kyrkor som gått samman i Gemensam framtid är präglade av en stark rörelse utåt. I nöden för andra människor — framför allt dem som inte hade hört om Jesus Kristus — föddes ett intresse för världen utanför Sverige. Därför hade frikyrkorna människor och resurser organiserade i ”tredje världen” långt innan Sverige började med biståndsprojekt.

Jag har vuxit upp med detta internationella engagemang.  I rörelsen utåt finns ett starkt motiv till att dåvarande Frikyrkliga studieförbundet etablerade folkbildning i Jerusalem på 1960-talet. Sökandet efter mer kunskap måste ha utkikspunkter utanför oss själva. 2008 fick jag själv möjligheten att arbeta som direktor för det som blivit Swedish Christian Studies Centre innanför Jaffaporten i Jerusalem.

När jag nu återvänt till Sverige upptäcker jag att det inte längre är nöden för andra som utgör navet i kyrka och folkbildning. Vanligtvis är det personliga livskriser av olika slag man lyfter fram som något som kan hjälpa oss till djupare insikt om oss själva och samhället vi lever i.

Vår inre värld kan sannerligen vara som Jerusalem — både ett andligt centrum och motsättningarnas mitt. Ändå tror jag att vi behöver vidare perspektiv. Därför längtar jag efter en kyrka som rör sig utåt, bortom livskriser och välfärdsproblem. Självupptagenhet och egenintressen har vi fått nog av.

Jerusalem är ett sjudande livsrum i Mellanöstern, där människor försöker få ihop sina liv så gott och meningsfullt som möjligt under rådande förhållanden. Genom att leva nära de kristna där upptäckte jag betydelsen av den värld som finns mellan individen och staten/marknaden, den som ibland kallas för civilsamhället. Kontakterna gav mig visioner om en kyrka som verkar i civilsamhället, ja, som själv lever i det. Jag har lagt märke till att innebörden av makt ser annorlunda ut på detta fält, liksom hur man organiserar sig.

Även teologin blir av annat slag. Ett bra exempel är de palestinska kyrkornas teologiska arbete med dokumentet Kairos Palestine (på svenska: Ett sanningens ögonblick. 2010). Denna relevanta och konkreta vägledning för fred och försoning skulle knappast ha varit möjlig om kyrkorna hade saknat vardagliga möten mellan judar, kristna och muslimer.

Jerusalem överraskade mig på många sätt. Inte minst med tro. Man h ö r tro överallt; i radion reciteras böner från den heliga koranen. Kyrkklockor ringer i tid och otid. Judiska ungdomar sjunger glada sånger när de vandrar ner till västra muren.  Man s e r tro överallt; i bussen läser man de heliga texterna. Hattar och mössor, kippor och slöjor ger trosidentitet.

Med alla sinnen möter man tro i Jerusalem. Tron är påtaglig, synlig i de offentliga rummen. Jag undrar varför kyrkorna i Sverige så snällt finner sig i den plats som det liberala sekulära samhället har tilldelat religionen — som något med enbart privat relevans.

Jag har också blivit överraskad av hopp i Jerusalem. Att Jerusalem kallas för ”jordens andliga mittpunkt” hänger samman med hoppet. Mittpunkten finns markerad inne i Uppståndelsekyrkan, mitt emellan Golgota och graven. Här uppstod en väg från död till liv.

Al Mesiah qam — Kristus är uppstånden! — är de vackraste orden jag hört i Jerusalem, och samtidigt de mest ofattbara. Hoppet och historien handlar inte om en slags determinism eller nödvändighet. Det cantus firmus man hör igenom hela påskfirandet är att framtiden inte ligger i våra händer utan i Guds.

Uppståndelsen och evigheten ger en dimension i tiden som nästan försvunnit i vårt samhälle. Det är som om vi stängt av den eskatologiska klockan. I stället lever vi helt och hållet nu och i en ekonomisering av alla mänskliga förhållanden. Vi står inte i relation till framtiden, till eschaton. I min ungdom sjöngs ”hemlandssånger”.  Nu sjungs lovsånger, men de har bara nuets perspektiv.

Så långt vi kan se finns det inte någon tydlig vilja till fred och rättvisa hos dem som har den politiska makten i Mellanöstern. Förhoppningarna kring de arabiska revolutionerna har också grusats. Mellanöstern är på väg mot ökad förvirring, starkare religiös radikalisering, värre svårigheter för minoriteter som de kristna. Det ser mörkt ut.

Jag har lärt känna personer i Jerusalem som ändå inte ger upp. De ser kompromisslöst varje människa värdighet. De är medvetna om skillnaden mellan hopp och optimism. Uppståndelsens ljus har gett dem en bärande vision för den kyrka de tror på — en hoppets kyrka.

Frågan om hur det kommer att gå för Gemensam framtid är en fråga om vilka visioner vi har. Allt det som ska bära i morgon måste vi vara burna av i dag.

Mina tankar går till bilden av den kristna kyrkan som ett skepp. Är det nya samfundet som Wasaskeppet som förliste 1628? Resan blev kort. Skeppet sjönk. Något avgörande i det fördolda saknades. Utan en tjock teologi som barlast kan ett kyrkosamfund gå samma öde till mötes.

Eller ska vi likna vår nya kyrka vid Titanic? Besättning och rederi var präglade av sin tids utvecklingsoptimism och blundade därför för svårigheter och risker. Skeppet samlade många, men det bar dem inte hela vägen. Om skeppet Gemensam framtid kan vi säga: Det som bär är en resa på andra vatten, där andra människors liv verkligen är i fara.

Den ekumeniska rörelsen avbildas också som ett skepp — oikumene. Många frikyrkor utgör i dag sådana skepp, både lokalt och nationellt. Målet är enhet i mångfald. De olika visionerna om vad en kyrka är och gör är underordnade Jesu bön om att ”de alla” ska bli ett.

 

 

 

Sune Fahlgren

2 Kommentarer
Elmar Friesli
Del 1 ) Bäste Sune, jag skulle vilja säga ett varmt och hjärtligt tack för den underbara sanningen i ditt inlägg! Jag har själv ofta jobbat i hela Mellanöstern och jag kan bara bekräfta dina ord. Men jag måste också påpeka att jag personligen har upplevt två olika varianter, speciellt i Israel och i Palestina, för å ena sidan betyder Jesus inte något särskilt för de flesta av det judiska folket och tyvärr har många inte ens hört det kristna budskapet. Till exempel som turist upplever man ofta att man bryr sig inte mycket om att berätta för besökare om Jesu fullbordade verk på korset, speciellt vid de så kallade "heliga platserna" i Jerusalem och i Galiléen. Istället är munkarna och prästerna mer fokuserade på, att upplysa besökarna om att täcka sina knän och axlar, och se till att alla talar i en lågmäld ton. Bland den arabiska befolkningen i Israel, liksom de som bor på Västbanken, har evangeliets inflytande också sjunkit. Kristna araber vill gärna emigrera, för att komma bort från trycket av att vara fångad i konflikter mellan staten Israel och den palestinska politiken. Sedan måste man konstatera att Betlehem som är den här staden, som blev känd,... Fortsättning följer...
Elmar Friesli
Del 2) genom Jesu födelse, har Betlehem nu väldigt få Jesustroende. Men det finns också glädjande nyheter. Till exempel är Immanuel Church som är den största evangeliska kyrkan, en blomstrande församling i Betlehem och är en välsignelse. Beit Eliahu i Haifa är en växande församling som bedriver evangelisation på universiteten i Haifa. Adonai Roi, den messianska församlingen i Tel Aviv har en djup passion för Jesus och för att sprida evangeliet till människor i hela Israel. Pastor Victor Bahbah tjänar två dynamiska församlingar i Jaffa och Ramla. Pastor Victor har en stark passion för att se araber och judar i hela Israel bli förenade i Jesus. Karen Yesha församlingen i Raanana leder ett utåtriktat arbete i staden. Dagliga bibelstudier, rådgivningscentrum, särskilda klasser och kurser för samhället och för drogmissbrukare är en del av församlingens strategi för att sprida evangeliet i Israel. The Christian Mission to Gaza ger mycket hopp i en svar situation och evangeliet är också Gazas enda hopp. Denna församlings missionsfält är en av de befolkningstätaste och mest behövande städerna i världen. 70 % arbetslöshet, 3 000 personer per kvadratkilometer, 15 kr inkomst per dag...