Sveriges yngsta riksdagsparti, Sverigedemokraterna, är en opinonsmässig framgångssaga. Detta trots partiets mörka förflutna. Här är tredje delen i Sändarens genomgång av riksdagspartierna.
Historia
Sverigedemokraterna bildades i en lägenhet den 6 februari 1988 och bland grundarna finns både gamla och nya nazister. Några var veteraner såsom SS-mannen Gustav Ekström och Lindholms-nazisten Gösta Berquist medan andra tillhörde den nya generationens raskrigare som kändes igen på sina stora kängor och rakade huvuden. På kvällarna spred dessa skinnskallar skräck bland invandrare med slagord som vitt ariskt motstånd och bevara Sverige svenskt.
Sverigedemokraterna var alltså tänkt som den organiserade gaturasismens parlamentariska gren. Därför vandrade man länge en politisk ökenvandring, fjärran från den svenska riksdagsspärren. Inte ens liknande partier i andra länder såsom danska och norska framstegspartierna ville då ha med Sverigedemokraterna att göra eftersom de närmast sågs som en paramilitär våldssekt. När sen högerpopulistiska Ny Demokrati tog sig in i Sveriges riksdag 1991 blev många av Sverigedemokraternas åsikter mer rumsrena, samtidigt som flyktingförläggningar sattes i brand.
När Mikael Jansson valdes till ny partledare 1995 splittrades partiet. Dels på grund av att Jansson helt saknade bakgrund i nazistiska eller rasistiska grupperingar, dels för att han dessutom inför ett förbud mot uniformer vid partiets möten.
Den nya profilen ger resultat. År 1998 inleder Nationella Fronten i Frankrike ett försiktigt samarbete med partiet och väljarna börjar sakta strömma till.
När de fyras gäng, som består av Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof tar över Sverigedemokraterna intensifieras saneringen, från uniformer, naziströtter och kriminalitet till kostymer, socialkonservatism och ”sverigevänlighet”. Strategin lyckades, partiet uppfattades av många som rumsent och i valet 2010 gjorde partiet entré i Sveriges riksdag.
Inne i värmen
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen slöt de andra partierna sig samman i det som på franska brukar kallas för cordon sanitaire. Det innebär att man isolerade partiet från allt samarbete och politiskt inflytande. Denna strategi har med åren luckrats upp, som när Socialdemokraterna fällde alliansregeringens budget med hjälp av Sverigedemokraterna eller när partiet stödjer allianspartiernas tillkännagivanden i riksdagen och därmed fäller regeringens förslag.
Under Anna Kinberg Batras korta tid som moderatledare öppnade hon upp för samtal med Sverigedemokraterna och samarbeten i utskotten. Samtidigt hade opinionsstödet för Sverigedemokraterna ökat för varje år, inte minst bland LO-väljarna där partiet nu är andra störst.
Dessutom har systerpartierna runt om i Europa släppt garden mot Sverigedemokraterna. I dag stödjer Dansk Folkeparti öppet partiet inför valet och i Europaparlamentet ingår partiet i den nationalistiska och EU-kritiska gruppen EFDD tillsammans med brittiska självständighetspartiet, italienska Femstjärnerörelsen och Alternativ för Tyskland.
Partiet har alltså gått från att vara ett marginellt och isolerat ytterkantsparti till ett stort parti som redan nu påverkar de andra partiernas retorik och politiska agenda.
Ett regeringsparti?
I land efter land har partier som tidigare ansetts otänkbara att ens samarbeta med nått det väljarstöd som krävs för att ta plats i självaste regeringen. Som regel har det varit högerpartier som bjudit in till den här typen av regeringskoalitioner såsom konservativa Høyre i Norge, borgerliga Venstre i Danmark, moderata Samlingspartiet i Finland, högerliberala Folkpartiet för Frihet och Demokrati i Nederländerna, kristdemokratiska ÖVP i Österrike och liberalkonservativa Frihetens folk i Italien.
I ett nytt politiskt landskap där konfliktlinjen går mellan liberalt progressiva och konservativa traditionalister är det sannolikt att vi får se något liknande försök i Sverige. En spaning skulle då kunna vara ett samarbete mellan Sverigedemokraterna, Moderata samlingspartiet och Kristdemokraterna.
Men frågan är först om en sådan koalition skulle få en majoritet av väljarna bakom sig. Sverige är trots allt ett av världens mest progressiva länder. Dessutom tär regeringsansvar på alla partier och särskilt på populister. I Finland tog flyktingfientliga Sannfinländarna visserligen plats i regeringen och drev igenom ett antal symboliska skärpningar av migrationslagarna. Samtidigt tog landet emot fler asylsökande än någonsin förut. Resultatet blev att väljarna svek och partiet sprack. Så ironiskt nog kan ett en tid i regeringen vara början på slutet, också för Sverigedemokraterna. ■
LÄGG TILL NY KOMMENTAR