Församlingsliv

”Vi måste stärka samhörigheten”

Samhället förändras i en hisnande takt, vilket är en utmaning särskilt för de små församlingarna i Region Svealand. Kyrkoledare Helen Friberg berättar om sorgen efter flyktingarna som kom och gick och om den livsviktiga samhörigheten.

I den djupa fönstersmygen på Equmeniakyrkans regionkontor i Örebro ligger en härva av vitt snöre och vita flörtkulor som någon textat svarta bokstäver på. Det liknar ett fiskenät med flöten eller ett gigantiskt pärlhalsband. Helen Friberg plockar upp härvan och börjar berätta om församlingarna i Region Svealand.

– Så här många är de, 105 stycken. Varje pärla är en församling och jag har besökt så gott som alla. Den största pärlan är Västerås med nästan 600 medlemmar, säger hon.

De andra stora pärlorna står för Equmeniaförsamlingarna i Örebro, Eskilstuna, Karlstad, Nyköping och Arvika. Men bandet består mest av medelstora och pyttesmå pärlor.

– De flesta är under 100 medlemmar, och en handfull är så här pyttesmå. Östmark har bara två, Aspa och Rya bara fyra och några har bara en handfull medlemmar.

Ett knappt trettiotal av församlingarna är under trettio medlemmar, det vanligaste är runt hundra medlemmar. Många av de minsta saknar helt anställda medarbetare.

– Jag jobbar gärna så här, vill göra det handgripligt och åskådligt. Det här pärlbandet ligger oftast här vid vårt konferensbord, men ibland får det komma med när jag åker runt i regionen. Bandet funkar jättefint som redskap i gudstjänsten, då är liksom alla församlingar på plats och det är lättare att be för dem.

Friberg går raskt till en karta på väggen. Region Svealand går som ett bälte tvärs över Sverige, från Töcksfors i väst till Trosa i öst. En brokig region med många olika fromhetstraditioner, och Friberg känner sig hemma i dem alla.

– Värmland är gammal väckelse- och folkrörelsebygd, starkt präglad av Missionsförbundet. Där har det funnits väldigt många församlingar men nu är det allt färre. Närke och Örebro län präglas av baptismen. Runt Mälaren finns den mest sekulariserade delen av Sverige, och därmed kanske det mest sekulariserade området i världen. Kring Västerås och Eskilstuna finns de stora industrierna, det är arbetarbygd. Sörmland är färgat av de stora bruken och herrgårdarna, där makten historiskt varit starkt kopplad till Svenska kyrkan så det är inte lika självklart där för frikyrkorna att jobba ekumeniskt.

– Det är fyra ganska olika kulturer, och det passar mig bra. Dagens väckelsefromhet tar sig ofta evangelikala och karismatiska uttryck, och så har vi det mera liturgiskt medvetna, och även betoningen på samhällsansvaret och det diakonala ansvaret. Allt det här är Equmeniakyrkan.

Friberg ser det som regionkansliets viktigaste uppgift att stötta församlingarna, både medlemmar och medarbetare. Temat för Sändarens intervjuserie med regionala kyrkoledare är ”utmaning”, och Friberg menar att församlingarnas utmaningar inte är separerade från det övriga samhället..

– Det sker stora socioekonomiska förändringar i samhället. Församlingarna tror ibland att de jobbar fel eller är oattraktiva eller så. Men det minskande engagemanget handlar ju mycket om att samhället förändras och blir mera urbaniserat och individualistiskt. Som resultat får vi psykisk ohälsa, rotlöshet, segregation, politisk uppgivenhet. Människor mår dåligt och försöker lösa det enligt bästa förmåga när inte längre folkrörelserna, dessa gemensamma meningsbärare, finns där och fångar upp. Det är en desperation som driver in människor i drog- och alkoholberoende, i märklig nyandlighet. Vi har en extrem individualism där varje människa själv ska leta upp någonting att leva för.

Allt det här återspeglas i församlingarna.

– Det oroar mig att också kyrkorna håller på att tappa vi:et. Allt oftare tycks människor tro att man kommer till gudstjänst för sin egen skull, men vi kommer ju för att tjäna Gud. Vi sjunger och talar så mycket om mig och mitt, och det får mig att längta efter att sjunga församlingssånger, som ett samlat vi. Vi! Tillsammans! Att bli kristen och fira gudstjänst är ytterst att gå in i ett större vi, att bli del av Kristi kropp.

Flyktingvågen 2015 blev en påminnelse om hur kyrkan i bästa fall kan se ut – men också en sorg.

– Det kom spännande nya människor till våra församlingar, där medlemmarna genast fattade att här kan vi vara kyrka på riktigt. Man ordnade grillfester, språkcaféer, erbjöd bilskjuts, blev vänner, talade tro. Det blev en fantastisk energiinjektion. Och nu plötsligt är de borta igen och församlingarna är i sorg. Än en gång åts det nya livet upp av urbaniseringen. Få vill bo i Filipstad och Hagfors och liknande orter. Om de kan välja flyttar de, hur vackert det än är där.

Urbaniseringen gör församlingarna villrådiga. Vem ska de vara till för?

– De små församlingarna är ju livsviktiga mötesplatser i och för sin bygd. Jag är orolig för att vi snart blir en kyrka bara för större orter och städer.

I åtta år har Friberg lyssnat på församlingarna och blivit mer och mer övertygad om att det som behövs nu är samhörighet.

– Det är något jag vill ge i arv när jag går i pension om några år. Erfarenheten att vi är en stor kyrka tillsammans, att alla församlingar och medarbetare faktiskt är del av Guds kyrka i världen och inte bara en liten förening på en glesbygdsort. Det kan låta självklart men är inte det. Utan den insikten är det lätt att bli modfälld. Det ger en annan sorts energi när man ser att vi är samma kyrka som de där borta i grannbyn eller inne i stan. Och det är viktigt för medarbetarna att få se sig som ordinerade i Equmeniakyrkan, inte bara i den församling som är arbetsgivare.

– Vi har en förbönskalender, som varje söndag bjuder in alla att be för två församlingar i regionen. Jag börjar ofta gråta när jag är ute nånstans och vi kommer till den punkten i gudstjänsten. ”Idag ber vi för Västra Ämtervik, och för Munktorp”. Där ber vi innerligt för församlingar som de flesta inte ens vet var de ligger. Det är fantastiskt.

Flyktingarna lämnade inte bara en sorg efter sig, utan även en insikt.

– De gav oss en frimodighet att dela varandras berättelser och se och möta varandras behov. Det gör så mycket för en församling, det gör oss till en gemenskap. Flyktingvågen hjälpte oss att lyfta blicken för andra grupper och andra typer av behov. Och ett självförtroende, att det går att få till när det behövs. Starta en alphagrupp, bibelstudiegrupp. På flera ställen har man startat söndagsskola igen som man inte haft på många år.

Det oroar mig att också kyrkorna håller på att tappa vi:et. Allt oftare tycks människor tro att man kommer till gudstjänst för sin egen skull, men vi kommer ju för att tjäna Gud. Helen Friberg

Fakta: Helen Friberg

Regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan Region Svealand

Bor: Örebro, cyklar till jobbet

Bakgrund: Varit pastor i 37 år, bland annat i Missionskyrkan i Jönköping, Uppsala och Vällingby. Varit distriktsföreståndare för Missionskyrkan i Mälardalen.

Psalm eller lovsång? Psalm. Men viktigast är att det är församlingssång, att vi sjunger tillsammans. Det blir jag glad av.

Vändpunkt i livet? En av många: När en lärare på Södra Vätterbygdens folkhögskola bekräftade mig i min kallelse. ”Det vet du väl, att du ska bli pastor”, sa han.

Motvikt till jobbet? Kultur, både att ta emot och skapa själv. Jag har varit med i en kvinnokabaré som fortfarande betyder mycket för mig.

Fakta:

Del 6 av 7

Region Svealand

Består av: Värmlands, Örebro, Sörmlands och Västmanlands län, samt Enköpings kommun

Församlingar: 105

Equmeniaföreningar: Ca 70

Medlemmar: ca 11 000

Kansliort: Örebro

Anställda på kansliet: 7, varav 5 deltid

 

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Församlingsliv

Läs vidare