Vägval Danmark för Liberalerna?

Partiets historia. Med industrialiseringen förändrades Sverige för alltid. Den borgarklass som tidigare varit underställd både adelns bördskronor och prästernas åsiktsmonopol hade i ljuset av upplysningen vuxit fram som en utbildad och/eller ägande samhällsklass. Nu var det de som skapade arbetstillfällen i fabriker, tidningar och industrier. Bakom den här förändringen stod en brokig skara av företagare, akademiker och bönder som förenades i sitt motstånd mot det gamla samhället av kungamakt och statskyrka. I stället ville de se reformer för näringsfrihet, folkbildning, likhet inför lagen, religionsfrihet, sociala skyddsnät och rösträtt. Genom den sistnämnda frågan blev dessa liberaler tidigt tätt sammanflätade med rösträttsrörelsen.

Under många år delade riksdagens liberaler upp sig mellan partigrupperna Liberala samlingspartiet och Frisinnade landsföreningen där den första var mer stadsbaserad och näringslivsinriktad medan frisinnet var lierat med frikyrko- och nykterhetsrörelsen. De förenades dock i sin kamp för både frihet och sociala skyddsnät varför man samarbetade med både socialdemokrater och reform-konservativa.

I striden för allmän, och senare kvinnlig rösträtt, slöt sig liberaler och socialdemokrater samman i vad som då kallades för vänstersamverkan och genom en koalitionsregering mellan liberalernas Nils Edén och socialdemokraternas Hjalmar Branting kunde man åren 1917-1920 genomföra full rösträtt oavsett samhällsklass eller kön.

Socialliberal guldålder.
Efter dessa historiska segrar splittrades den liberala rörelsen över frågan om alkoholförbud och det skulle dröja till 1934 innan grupperna återförenades under det nya namnet Folkpartiet. I det nya partiet blev ekonomiprofessorn Bertil Ohlin chefsideolog med sin kombination av fri ekonomi och social omsorg, kallad socialliberalism.

När Socialdemokraterna under efterkrigsåren radikaliserades med planhushållning och socialiseringar opponerade sig Folkpartiet tillsammans med Högern och näringslivet. Partiets mittenposition, där man slog åt både höger och vänster, belönades rikligt perioden 1948-1952 då partiet fick fick upp till 25 procent av rösterna och blev största oppositionsparti. På sextiotalet kom visserligen Centerpartiet att ta över ledartröjan men det var en yngre generation folkpartister som fortsatt drev på samhällsdebatten med frågor om fri abort, jämställdhet, höjt u- landsbistånd och kamp mot det sydafrikanska apartheidsystemet.

Även om Folkpartiet satt i koalitionsregeringar med både Centern och Moderaterna blev man nog lika förvånade som stolta över Ola Ullstens rent folkpartistiska minoritetsregering 1978. Efter denna blott ettåriga bubbla skulle det dröja till 1985 innan orden folkpartist och segerrus gick att länka samman igen. Då var det Bengt Westerbergs löften om fria företag, eget rum på långvården, human flyktingpolitik, personlig assistent för funktionshindrade, pappamånad och ett generöst bistånd som gav 14,2 procent. Samme Westerberg skulle 1991 ta plats i Carl Bildts borgerliga koalitionsregering, men strax därefter söka samarbete med Socialdemokraterna.

Språkkrav och Allians. När Moderaterna, inspirerade av Reagan och Thatcher, pläderade för (höger)liberalism lade Folkpartiet till liberalerna i partinamnet för att markera sin ideologiska särart. Men också socialliberalismen kan ta sig olika uttryck och efter en kort tid med Maria Leissner som partiledare svängde partiet högerut under Lars Leijonborg och Jan Björklund.

Nu skulle partiet göra upp med den ”snällism” som man påstod hade präglat partiet under Westerbergs tid. Nu skulle man ställa krav på skolelever, invandrare, arbetslösa och bidragstagare. Genom rekryteringen av författaren och miljöprofilen Marit Paulsen gjorde man först succé i EU-valet och i riksdagsvalet 2002 nådde man nära 14 procent med löften om språkkrav för medborgarskap och ordning i skolan. Efter ett misslyckat försök att bilda en mittenregering tillsammans med Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet fick man vänta tills nästa val innan man fick kliva in i Rosenbad tillsammans med de andra borgerliga partierna.

Vägval Danmark. Inför årets val har partiet bytt logga, från rösträttsrörelsens blåklint till ett ekivokt L samtidigt som man bytt namn till Liberalerna. Det har inte gjort partiet tydligare, snarare tvärtom. Det kan ju såklart bero på att både politiken och företrädarna är desamma som före skiftet men också för att man klämts mellan redan tydliga alternativ. Å ena sidan en konservativ höger av kanske främst moderater och sverigedemokrater och på den andra ett centerparti som mjölkat L på gröna socialliberaler.

Liberalernas problem är att man är ett litet parti med starka viljor som vill helt olika saker. Den ena sidan liknar det danska systerpartiet Venstre. Det är ett konservativ-liberalt parti som driver språkkrav, medborgarskapstester, försvar, och skattestopp. Den andra sidan liknar ett annat danskt parti som heter Radikale Venstre. Det består mestadels av intellektuella socialliberaler som motsätter sig landets restriktiva asylpolitik, kämpar för ett generöst bistånd, driver miljöfrågan och samarbetar vänsterut. I Danmark är det två partier, i Sverige trängs båda sidor i Liberalerna. Om Liberalerna skall överleva det nya politiska landskapet så måste de välja väg. Ett vägval Danmark.